Fyll våra liv med lovsång!

En gång hörde jag en präst som började sin predikan med att säga ”ibland fylls mitt hjärta med lovsång” och jag har tänkt på de där orden sedan dess. Jag hör inombords hur han säger det ibland, och jag tycker det är otroligt vackert. Ibland får hans hjärta vara en plats där det ekar av lovsång.

Ibland fylls våra kyrkor av lovsång. Ibland är de tomma. Ibland fylls våra hjärtan av lovsång, ibland är de tomma och trötta.

Våra kroppar är tempel åt den helige Ande (1 Kor 6:19), säger Paulus, och hjärtat är det allra heligaste i templet, platsen för Guds varande i oss. Om hjärtat fylls av lovsång så kommer sången inte från mig själv, utan den fylls på av någon annan, av Gud. I Psaltaren står det att Herren är i sitt heliga tempel. Hans tron är i himlen (Ps 11:4), men han är också hos de som är ödmjuka. Jesus bekräftar ju detta när han säger ”saliga är de ödmjuka, de ska ärva landet. Saliga är de renhjärtade, de ska se Gud” (Matt 5:5, 8). Men innan hjärtat blir rent är det kanske tungt och trasigt, då säger psalmisten: ”ett förkrossat hjärta föraktar du inte, o Gud” (Ps 51:19).

Ibland fylls mitt hjärta av lovsång, ibland måste jag stanna upp och inte annat göra än att märka hur någon sjunger i mitt hjärta. Jag upplyfter mitt hjärta, jag låter hjärtat och lovsången som finns där få ljuda högt i mitt liv.

Idag, när jag läste tidningen, kom orden ”fyll våra liv med lovsång” till mig. Jag överrumplades av de där orden. Jag hade just inte tänkt på något särskilt, tidningen handlade om något annat, men orden fanns där – tydliga: Fyll våra liv med lovsång!

Hjärtat ska vara templets allra heligaste, i hjärtat ska Jesus fullborda sitt goda verk i oss – och lovsången, tacksägelsen, ska höras där och inget annat ljud ska låta.

Vi tackar Fadern som gjort oss värdiga, att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset (Kol 1:12), som Paulus skriver.

Tack för det du gör i mitt liv, Herre, tack för att du kan göra trasigt till helt och det som ekar tomt till en plats för lovsång. 


Början

I sin påsknattspredikan sa påven att ängeln, som säger till kvinnorna vid den tomma graven att "gå till Galileen", pekar på att vi alla får lov att återvända till vårt första möte med Jesus. Det var ju just i Galileen som Jesus träffade sina lärjungar i början.

Jag har ibland känt det behovet, att återvända - i minnet - och fundera över min vandring med Gud och var den började. Det är en lång väg och jag vet faktiskt inte vad som var första steget eller vem som egentligen tog det.

För Gud började det före världens skapelse. Gud, som i sig själv rymmer allt och hos vilken inget saknas, bar en längtan. Tänk vad fantastiskt: Gud ville skapa. Inte för att han behövde eller borde, utan bara för att ge utlopp för sin kärlek. Kärlek är ju livgivande och kreativt. Bli till, sa han, och det blir till, alltet. En början med avstamp i evigheten. En start på något magnifikt. Men redan före skapandet så hade Gud längtat.

För mig började det alltså innan jag föddes. Innan jag flätades samman hade Gud valt ut mig, och älskat mig först. Tänk om detta gäller för alla människor. Att våra liv är ett svar på en längtan. Att vi, var och en, är efterlängtade, eftersökta.

Att upptäcka detta är ju hissnande. Att vilja leva som om jag trodde detta är en pilgrimsfärd. En färd genom främmande land, hemåt. Men när upptäckte jag? När märkte jag vad jag trodde?

Den som mins sin omvändelse som omvälvande har nog nytta av att hålla fast vid det minnet när livet svajar. Men den som vände sig långsamt om, som inte kan säga när det började, för den kan det större perspektivet vara till hjälp, kanske.

Ibland tänker jag på när jag var nykristen, när jag bad första gångerna. Jag minns nog friden jag kände då. Jag minns hur jag landade i mig själv lite. Jag minns längtan jag kände, eller att få veta mer. En längtan som kanske var ett svar på att någon annan längtade efter mig. Till de minnena återvänder jag gärna i påsk.


Askonsdagens predikan

Askonsdagen har sitt ursprung i fornkyrkans liturgi. Här fick de som varit uteslutna ur kyrkans gemenskap möjlighet att vända tillbaka till församlingen och be om förlåtelse för de synder man gjort. Den tidiga biktordningen kallades därför för det andra dopet. På den tiden gjordes bikten i församlingens centrum. Den förlåtelse som vi får för allvarliga synder, sådana som helt skiljer oss från gemenskap med Gud, den kan vi se som ett återvändande till vårt dop. Förlåtelse är ju dopets frukt, varje gång vi ber Gud om förlåtelse så påminner Gud oss, som svar, om att vi är döpta. Återupptäck ditt dop, inse djupet av korsets triumf. Underbart har han skapat oss, men än mer underbart har han återlöst oss.

Den gammaltestamentliga texten idag är en bön om förlåtelse. En bön i tillit. Ord som uttrycker en längtan efter förlåtelse. Manasses bön är det botfärdiga hjärtats bön.. Låt oss be om botfärdiga hjärtan. Använd årets fastetid till att upptäcka ditt eget behöv av förlåtelse, att förlåtelse är den grund varpå ditt liv vilar. Manasse vet det. Han vet att Gud räddar de ovärdiga, att han är de botfärdigas Gud.

Paulus påminner oss om att det ibland kan vara bra att just hamna i ett läge där man känner sig bedrövad över sina synder. Lutherska teologer kallar det där för "syndanöd". När jag inser min synd, för att jag förstår vad som är rätt och vad som är fel, och sedan söker efter tröst hos Jesus. Men också misströstan kan vara ett svar från den som upptäcker sina synder. Man kan känna skam istället för skuld. Men det botfärdiga hjärtat längtar efter förlåtelse. Det botfärdiga hjärtat vet att ingen synd är så stor eller så liten att Gud inte kan förlåta. Vi får be om botfärdiga hjärtan.

Jesus talar till tvivlare i Evangeliet idag. Han talar till de som vill sätta honom på plats. Och han talar om att hans lärjungar inte behöver fasta medan han är med dem, men att det ska komma en tid då de ska fasta. Den tiden är nu. I vår tid lider kyrkan på ett mycket speciellt sätt. Martyrkyrkorna runt om i världen plågas av konflikter där religionen blir till slagträ och här hemma förstår inte alltid kyrkans egna makthavare vem som egentligen bestämmer. Några tycker om det gamla vinet bättre än det nya. Människorna älskade mörkret mer än ljuset. Men säger vi att vi själva inte har syndat så ljuger vi. Betonar vi andras synder mer än våra egna så gör vi Gud till lögnare. Prästerna är ju ålagda att be för de som avlägger bikt. I kyrkans gemenskap delar vi varandras lidande, vi bär varandras bördor - vare sig vi vill eller ej. Och Jesu kärleksverk handlar om att offra sig för andra. När vi lever i en svår tid och vi gärna vill fråga vad den eller den sysslar mer eller tror och varför alla andra inte gör rätt så kommer Kristi offer som en riktningsgivare för oss. Längtar vi själva efter förlåtelse? Eller gäller det bara för andra? Är vi redo att bära varandras bördor eller inte? Har vi själva blivit förnyande i våra tankar så att vi kan dricka det nya vinet, eller tycker vi bättre om det gamla? Har vi botfärdiga hjärtan? Längtar vi efter förlåtelse?

Låt oss be Herren att han vill ge oss hjärtan som är vända till honom. Ty ett förkrossat hjärta ska du, o Gud, inte förakta. Amen.


Kom, du mitt ljus

När jag döptes räcktes ett stearinljus över till mig och någon sa: Ta emot detta ljus och minns att Jesus har sagt ”Jag är världens ljus, den som kommer till mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12).

Jag minns att jag stod där och upplevde hur jag hade kommit till honom som var världens ljus. Där stod jag och höll krampaktigt i mitt stearinljus, som fick vara en symbol för att det livets ljus som jag hade fått.

Det står skrivet att det ska gå upp ett ljus över dem som sitter i mörker och dödsskugga (Luk 1:79). Mitt i mörkret och i döden kan den som har öron höra hur någon ropar ”kom”. Den som kommer till mig, säger Jesus, den ska ha livets ljus. Till de som sitter i mörkret ropar Herren: Kom fram (Jes 49:9). Kom fram i ljuset!

Herren ropar: Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala (Jes 55). Kom och hämta kraft som du får av den Herre som är Gud, han som ger oss ljus (Ps 118:27).

Kom och följ mig, säger han som är livets ljus (Matt 19:21). Lämna allt och följ honom.

Kom alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila (Matt 11:28).

Kom, ropar Anden åt Kyrkan (Upp 22:17). Också kyrkan, som redan en gång kommit fram i ljuset, behöver ständigt träda ut ur mörkret på nytt. Dopljuset behöver tändas igen. Ständigt ropar Anden ”kom” åt oss. Åter och åter får vi komma nära ljuset. Lysas upp och ta emot. Men människorna älskade mörkret mer än ljuset (Joh 3:19) och drog sig tillbaka – bort från ljuset. Då får Herren kalla oss igen, ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Pet 2:9). Och när vi hör hur Gud ropar, då blir hans ord den lykta för vår fot (Ps 119:105) som alltid leder oss till livets ljus som han vill skänka oss.


Stanna hos oss

Vi befinner oss mellan Påskdagen och Kristi himmelsfärds dag. Mellan Herrens uppståndelse och hans uppstigande till himlen. Vad hände där och då? Vad händer här och nu?

I Markusevangeliet står det att Jesus, efter uppståndelsen, visade sig i ”annan skepnad” för två av lärjungarna medan de var på väg ut på landet (Mark 16:12). Markus syftar troligen på det som Lukas skriver mer om i sitt Evangelium. Om de två lärjungarna som vandrade från Jerusalem ut till Emmaus. De är ledsna, de har tappat hoppet. Livet har fallit i bitar. De hade svårt nog att förstå vad Jesus menade när han talade med dem om det lidande han skulle lida, han som hade tagit ett bröd och sagt att det var hans kropp, som blir utgiven – offrad – för dem och för många. Sedan förrådde Judas sin Mästare, kanske för att han tappat tron, kanske för att han ville se vad Jesus egentligen gick för. Inför lärjungarnas ögon fängslades Jesus, han som de trodde på, han som de älskade. Han fördes bort för att korsfästas. Allting rasade samman. De hade hoppats på befrielse, på försoning, på upprättelse. Men i Jesu död dog också deras hopp.

Men på väg till Emmaus slår han följe med dem. Jesus går upp jämsides med två lärjungar och frågar dem vad de talar om. De känner inte igen honom, de förväntar sig inte att han är vid liv. De berättar för honom om vad de upplevt under judarnas påsk i Jerusalem. De berättar om Jesus från Nasaret som de trodde på men som dog. Nu ryktas det om att han har uppstått, men det verkar så konstigt. Då säger Jesus till dem: ”Är ni så tröga?” Han undrar om de inte fattat att Messias skulle lida mycket för att kunna gå in i sin härlighet. Och så börjar han undervisa dem om vad som står om Messias i gamla testamentet, med början i Moseböckerna och i profetskrifterna.

När de kommit fram till Emmaus verkar Jesus vilja gå vidare, då bjuder de in honom till sig. De säger ”stanna hos oss”. Han gör så och när de delar en måltid ser de två lärjungarna när Jesus bryter brödet och då känner de äntligen egen honom, det står att ”fjäll föll från deras ögon”. Nu förstår de att han verkligen har uppstått.

Under tiden mellan uppståndelsen och Jesu upptagande i himmelen möter Jesus sina lärjungar, på ett nytt sätt. De hade sätt honom predika, bota sjuka, uppväcka döda, de hade sett honom lida och dö. I och med att de möter den uppståndne Jesus faller alla bitar på plats.

Nu förstår de vem han är. Från svag tro, som inte kunnat uträtta mycket, förs dem – av Jesus som öppnar deras ögon – till en tro som bär dem ut i världen. En tro som bär dem att förkunna, att vittna om vad Jesus verkligen gjort. Om Jesus uppstått blir allt möjligt. Om liv kan blomma ur död, om ljus kan tändas ur mörker – då blir livet – varje människas liv – värt att leva.

Och en sak till. Jesus sätter Bibeln i centrum för lärjungarna. Det står om Jesus redan i gamla testamentet, hos Mose och profeterna, menar Lukas. Vi kristna behöver bli bättre på att läsa om Jesus just i gamla testamentet, tror jag. Men, undrar vän av ordning, det står väl inte om Jesus i Moseböckerna? Det står väl inget om Jesus hos Jesaja eller hos Jeremia, eller i Psaltaren? Jo, enligt Jesus själv gör det faktiskt det. Det handlar om honom, på varje sida. Det står i Lukasevangeliet att han visade på sig själv ”överallt i skrifterna” (Luk 24:27). Överallt. Sök efter Jesus, överallt i Bibeln, inte bara i Evangelierna. 

I Bibeln är han kvar hos oss, här och nu, och i det brutna brödet. Han är kvar, vi får upptäcka honom.


Att missa målet

Idag lyssnade jag på en inspirerande föreläsning om konfirmation. Mycket var lärorikt och intressant. Jag lärde mig en del, tyckte om engagemanget och tilltalet och tyckte det hela var viktigt. Men jag reagerade på en småsak.

Föreläsaren sa att synd betyder ”att missa målet” och att det kan jämföras med att kasta pil mot en piltavla och att missa; att man har en god vilja men att man misslyckas att genomföra den.

Det kanske låter bra; att synd är att misslyckas. Men vad får ett sådant tänkande för konsekvenser?

Det är riktigt att det grekiska ordet för synd ”hamartia” betyder ”att missa målet”. Men är det vilket mål som helst det handlar om? Är det mina egna, subjektiva mål det gäller, eller är det Guds mål? Det mål han har tänkt för mitt liv? Är målet samma sak som min potentiella tillblivelse så som den jag var skapad att bli? Man kan ju tänka sig att den som skapade mig tänkte på mig på ett särskilt sätt, att det finns en idé om mig så som fullt ut utvecklad. Någon som lever i kärlek, fred och som bryr sig om andra – det är kanske målet för mitt liv, ett mål jag missar ibland. Av olika skäl.

Ibland missar jag detta, Guds mål, därför att jag lever i en begränsad värld. Min vilja kan inte autonomt verka som den vill, jag kan inte alltid skilja mellan begär och behov och så vidare. Då handlar det om misstag, jag ville väl men det blev fel. Men ibland är det ju så att jag inte vill det goda. Jag handlar aktivt och medvetat på ett dåligt sätt, ett sätt jag kanske ångrar efteråt och som jag inte är stolt över. Det var inte ett misstag, utan något annat, en synd. Misstagen kan vi inte riktigt ta ansvar för, vi kan kanske förbereda oss bättre och anstränga oss mer, men misstagen är ju misstag, vi råder inte över tillvarons alla komponenter, och ibland trasslar det till sig.

Men att blanda ihop misstag som vi råkar göra, med synder som är aktiva och medvetna, är problematiskt.

Mäster Eckhard skriver att viljan är något vi faktiskt har makt över. Även om det blir inte alltid blir som vi vill så bryr sig Gud om vår vilja. En god vilja är början till mycket gott. Att vi, av olika skäl, inte kan göra allt vi skulle vilja är en annan sak än att vi vill det vi vill. Det är inte synd att inte kunna genomföra all god vilja. Att vilja något ont och genomföra det däremot, det är problematiskt på riktigt. Sådant behöver man be om förlåtelse för och ta itu med. Det är inte först för misslyckanden vi behöver en frälsare, det är från den onda viljan och dess konsekvenser.

Men annars är det bra.


God vilja

Att göra gott är inte det samma som att vilja göra gott. Ibland gör människor gott utan att ha velat det, det bara blir bra. Ibland gör människor ont medan de själva ville något gott. Ibland gör människor inget alls, fast de vill både det ena och det andra.

Att vilja något gott är bra, det kan få goda konsekvenser. Det kan också vara bra att vilja att man skulle vilja något gott, så att säga. Men vill man verkligen något gott om man aktivt och medvetet gör något ont? Nej. Men hur ofta är det så. Det går väl inte att verkligen vilja något annat än det man aktivt och medvetet gör? Det låter som en lögn.

Men vad innebär det? Jag har skrivit två saker. Att man kan göra ond utan att vilja det. Och att man inte kan göra ont, aktivt och medvetat, om man vill gott. Det kan vara viktigt att också påminna om att det är möjligt att bli hindrad från att göra det goda på olika sätt, detta kan leda till en dominoeffekt, för de som blir hindrade från att göra gott hindrar andra i sin tur.

Tillgång till att lära känna det goda, så att vi kan vilja det, är en springande punkt i hela resonemanget. Man kan inte vilja det goda om man inte vet vad det goda är. Man kan inte älska om man inte vet vad kärlek är. För att alltså kunna vilja det goda, vilket kan leda till att man också gör det goda, behöver man lära känna vad det goda är.


Vem är jag?

Du är min, säger Gud till profeten Jesaja. Jag gillar de orden, ”du är min”. Det är också vad Fadern säger när Jesus döpts. ”Du är min älskade son.”

Vi tror ju att vi är våra egna. Att vi är de som ska bestämma i våra liv, att makten och härligheten tillhör oss. Ska jag tro på Gud är det för att jag tjänar något på det. Ska jag lyda någon, what’s in it for me? Ja, så har vi råd att tänka och känna i ett samhälle där vi fått lära oss att det hänger på oss och våra val. Vem vill du vara? Bestäm själv. Det är en vacker dröm. Varje människa är sitt eget universum, punkt slut. Men när vi misslyckas? När drömmarna går i kras, vad sägs då? Du får skylla dig själv. Ryck upp dig. Kämpa vidare. Oj, vilka bördor som bundits åt våra axlar.

Du är min, säger Gud. Det betyder att det finns en trygghet. Gud tar ansvar. Han vet vem jag är för han skapade mig, han vet vad jag lider av, vad jag älskar och vad jag klarar. Det vet jag inte själv alltid. Han vet också var jag är på väg. Till Jesaja säger han ”Du är min tjänare, genom dig skall jag visa min härlighet.” Genom mig, och alla människor, vill Gud visa sin härlighet. Vi är ljusen han vill tända, blommorna han vill plantera, ikonerna där hans ansiktes ljus får återspeglas.

Du är min, det är en kärleksförklaring. Gud vill att vi kommer till vår rätt. Det gör vi när hans härlighet syns genom oss, när vi låter honom lysa upp världen genom oss. När vi håller med om att vi inte är våra egna, att vi inte lever för vår egen skull.

 


En kvinna möter Jesus

Jesus och kvinnan vid Sykars brunn.

På söndag får vi i Svenska kyrkan höra texten om när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn, i Johannesevangeliets fjärde kapitel, en mycket känd text. Den brukar presenteras så; Jesus möter en kvinna. Men jag tror det är ännu viktigare att se att det är en kvinna som möter Jesus.

En utstött kvinna. Hon går för att hämta vatten mitt på dagen, när det är som varmast, för att inte behöva möta de andra kvinnorna. Hon har haft fem män, tvärtemot vad många skulle anse vara lämpligt. Hon är samarier, en sådan som judarna, de rättrogna, inte ville umgås med. Mycket tynger kanske hennes axlar. Det är nog inte en lycklig kvinna som har gått för att hämta vatten.

Men hon går efter vatten. Denna nödvändiga dryck. Vatten behöver man också när man är ledsen, utsatt och utstött. Vatten släcker törsten, ett grundläggande behov. När vi är olyckliga gör vi rätt i att möta våra grundläggande behov. Inte hitta på saker vi inte behöver för att trösta oss, inte jaga bort ångesten med ytligheter. Kvinnan går till källan, till platsen där vattnet rinner fram. Det livgivande vattnet, som släcker törst och som hon behöver för att tvätta och laga mat. Vattnet är en grundläggande trygghet för henne, trots att mycket är jobbigt, hon håller fast vid det hon kan lita på. Under svaghetens ok finns en klarsynthet, hon har urskiljningsförmåga, och hon ger inte upp. Trots sin utsatthet, sin ensamhet, går hon för att hämta vatten, för att upprätthålla livet.

Och där, vid källan, sitter någon som bjuder henne ett annat vatten, som blir ett flöde som ger evigt liv. Där sitter han, Jesus, som kan trösta, läka och upprätta. När vi söker oss till det som är grundläggande för oss, och inte förlorar fotfästet, finner vi Jesus där plötsligt. När vi börjar med de basala behoven, kan Jesus möta oss där. Inte måste vi se efter honom i himlens höjd, inte behöver vi öppna böcker med svåra ord, nej, vi behöver gå efter vatten. Vi behöver gå till källan, vi behöver börja med våra grundläggande behov.

Det är Jesus som släcker vår törst, och stillar vår hunger. Men inte bara den kroppsliga hungern, utan också vår andliga hunger, människan ska inte bara leva av bröd utan av ord som utgår ur Guds mun. Vårt behov av att veta om att vi är älskade och efterlängtade, Guds ord om kärlek och tröst, möter oss när vi kommer till källan. ”Om du visste vad Gud har att ge”, säger Jesus, ”så skulle du be mig om vatten”. Ja, om vi bara visste vad Gud har att ge åt oss, om vi bara vågade lita på att han har stora planer för våra liv. Vi har annat att tänka på, att lösa problem vi egentligen inte har. Våra grundläggande behov har vi glömt, men funnit andra. Inte förrän vi vågar göra som kvinnan vid Sykars brunn, som tar tag i vardagens nödvändigheter, och söker efter källan, så kan vi stöta ihop med Gud, med Jesus som vill bjuda oss att dricka djupa klunkar av livets vatten. 


Love is in the air

Självklara saker måste sägas med jämna mellanrum.

Ibland när vi talar om kärlek verkar det som om vi menar att kärlek är den känsla vi känner när vi vill ha något. Orden ”jag älskar dig” betyder i så fall ”jag känner en bra känsla inför dig” eller ”jag vill ha dig”. Kanske också ibland ”jag vill bestämma över dig” eller ”jag vill att du ska vara sådan som jag vill att du ska”, men det är eventuellt en annan femma.

Nu gick jag fort förbi alla mellansteg, genast till avarterna av att mena kärleken vara den positiva känsla man kan känna inför en annan, ett annat. Jaha, det är ju så det verkar. Förälskelse är väl något underbart. En känsla som engagerar både kropp och tanke. I krig och kärlek är allt tillåtet, säger man ju.

Men tänk om man slutat känna, älskar man då inte längre? Tänk om känslan förändras, vad gäller då? Tänk om känslor kommer och går? Vad är kärleken?

För den som är kristen finns någon typ av svar kring vad kärlek är i påståendet i första Johannesbrevet om att ”Gud är kärlek”. Vad betyder det? Kanske i alla fall två saker. Faderns kärlek som skapar och föder, som är livets ursprung och mål, och Sonens kärlek som offrar sig för sina vänner, som ger sig själv och som tar emot livet av Fadern genom Anden.

På söndag firar Svenska kyrkan Jesu dop. Det är en fest som handlar mycket om kärlek. Jesus som bär mänsklighetens synd ner i vattnet för att dränka den. Han som vet att den gärning hela hans liv handlar om är att offra sig för någon annan, några andra, alla andra. Den kärlek som segrar när den lider, som möter hat med kärlek, synd med förståelse, lidande med läkedom, den kärleken är av ett annat slag. Den skapar och återskapar, den föder på nytt och ger nya chanser. Den säger inte bara ”det känns bra att du finns” den säger också ”jag vill ditt bästa” och ”jag vill göra vad jag kan för att du ska ha det bra”.


De kristna och bögarna...

Det här med kristendomen och homosexualiteten är ett gäckande tema, både nu och då. 

Här kan man läsa biskop Åke Bonniers inlägg i en debatt kring huruvida Svenska kyrkan är för eller mot homosexualitet. En konstnär ville ge en altartavla till Skara domkyrka, de tackande nej, då blir folk fundersamma. 

När man är inne på att några kristna är negativa till hbtq-personer medan andra är positiva, tycker jag att det kan vara viktigt att vara lite tydlig med att saker kan vara mer komplicerade. Som vanligt, lite viktigt, lite tråkgit. Inte svartvitt, aldrig svartvitt.

Jag känner exempelvis hbtq-personer som samtidigt är präster men som inte vill viga samkönade par utifrån sin tro på att äktenskapet är en annan kallelse. Är de svartfötter, hatar de sig själva?

Sedan finns det de som så att säga älskar hbtq-personer men inte alla deras handlingar, eller de som älskar hbtq-personer och en hbtq-livsstil men som samtidigt upplever att ekumenik och betoning av olika typer av kallelser också är viktigt. Är det okej, eller har de missat något steg i den empatiska evolutionen? 

Jag själv tror inte att homosexuella är syndare eller att deras handlingar automatiskt är synder. Men jag tror heller inte att äktenskapet är något annat än relationen mellan en man och en kvinna som av fri vilja valt att resten av sina liv leva samman i öppenhet för att få och fostra barn. Men det är - verkligen - inte den enda kallelse som finns, tänker jag. Äktenskapet har ju blivit en stridsfråga, är man för eller emot samkönade äktenskap? Man är en god eller ond människa? 

Kärlek har inte med kön att göra, kärleken är större och viktigare, den går inte att stänga in i ett äktenskap eller liknande. Alla människor är kallade att ge och ta emot kärlek. På olika sätt.

Jag vet att många människor, inte minst aktivt kristna, har gjort och sagt fruktansvärda saker mot och om homosexuella. Jag vet att folk varit rädda att "komma ut" i kristna kretsar osv. Jag försvar inte sådan orättfärdighet. Men jag bejakar att vi är olika och har olika möjligheter och olika gåvor. Vi bestämmer inte vilka vi är, vi får bejaka att någon annan bestämt åt oss. Poängen är att vi får försöka förstå vilka vi är för att sedan i kärlek leva ut oss själva. 


Barnet i krubban

På julnatten höll påven naturligvis en predikan i den Mässa som firade i Peterskyrkan i Rom. Med tanke på vem som är påve just nu, en av Europas klokaste teologer under efterkrigstiden, så är hans predikan väl värld att läsa - också för någon som inte betecknar sig som katolik. Här kan du läsa den i engelsk översättning
 
Den som vill finner säkert fem fel, men det vackra tycker jag är att han skriver om att Gud vill bli älskad, och att han  därför blir ett barn så att vi kan visa honom kärlek. Så enkelt. Gud känner människan så väl. Han älskar, och vill bli älskad, precis som du och jag. 

Från död till liv

Den människa som helt vill kontrollera allt får livsluft i ett samhälle där döden flyttas ut ur vårt primära medvetande. Jag har två gånger sätt en död människa, eller två döda människor naturligtvis. Båda gångerna stötte jag på en kall professionalism från de som på arbetstid hanterar döden samt en rädsla från de anhöriga. Det handlade om begravningar, både gångerna, inte någon av mina anhöriga, Gud ske tack.

Döden berör oss, ställer oss försvarslösa. I ett samhälle där vi söker evig ungdom vill vi inte höra talas om döden. TV-bilder från krig och svält i andra delar av världen paketeras som siffror på antalet döda, de personliga tragedierna sopas effektivt bort, vi hör en siffra och sedan är det dags för vädret. Vi bor heller inte tillsammans med äldre människor i vår tid, de gamle får flytta till särskilda boenden där vi kan hälsa på dem så sällan som möjligt, och så länge inte vår egen förälder vanvårdas så orkar vi inte tänka mer på det.

Vi vet att vi inte kan kontrollera döden, så låt oss slippa se den. Låt oss slippa se andras död, så glömmer vi att vi själva ska dö. Några människor får hicka om någon vill tala om döden. Andra bara skrattar.

I boken Rosens namn av Umberto Eco beskrivs djävulen som gråtande. ”Han skrattar inte, ty han vet vart han går.” Det är en bild som fastnat hos mig. Dödens slutgiltighet blir som ett svart hål för djävulen, i desperation drar han andra med sig i fallet. Han vet att han ska dö, han vet att döden är slutet, han har inget mer att förlora, han bryr sig inte om varken sig själv eller någon annan. Han lever för att dö.

Men människan lever inte för att dö. Om man tror att döden är slutet på livet, då fruktar man med rätta. Om man tror att de dagar man har här på jorden är de enda dagar man har, då förstår jag att man är rädd. Men de kristna fäderna talar så lite om jordelivet och så mycket om ett annat liv, att jag inte kan sluta fascineras. Jag mins psalmens ord ”o Herre giv, det nya liv, där sång och spel får välla ur tron, ur glädjens källa”. Döden är inte en fiende, utan en port till ett annat liv. Redan här i tiden är det ju så; dopet beskrivs ju med rätta som en resa från död till liv. Det är både en verklighet här och nu, och en bild av det som kommer att ske.

Det är gott att dö från sin egoism, från sin fåfänga tro på sig själv, från ensamhet och mörker. Det är gott att födas på nytt till ett liv där tjänande, där givande och tagande är det stora, där ensamheten inte mera är. Den som är döpt behöver inte frukta den fysiska döden, för hon har redan dött och uppstått, klivit upp ur det välsignade vattnet, iklädd Kristi lidande kärlek. 


Tålamod i grönsakslandet.

Den som döps planteras i Guds trädgård. Dör som ett frö som läggs ned i jorden och får födas på nytt som späd planta, planterad för att blomma. Dopet för människan in i nådens tillstånd, där hon genom att erkänna sitt beroende av Gud förenas med honom, i hans Son Jesus Kristus, får växa och utvecklas, i sina vita dopkläder, Kristi klädnad. Dopet omsluter oss med Guds kärlek, hans förlåtelse och hans ömhet. Åter får vi vandra fritt i Edens trädgård.

Synden har dock trasat sönder världen där de döpta ännu lever kvar.

Även om dopvattnet renar oss från skuld och skam finns syndernas konsekvenser kvar, både konsekvenser av sådant vi själva gjort och sådant andra gjort. Vi lever omslutna av nåd i en hänsynslös värld. Den döpte behöver därför utkämpa en strid, iklädd den trons rustning som Paulus skriver om. Omgiven av synd och skam, och med erfarenheter av egna avsteg, behöver vi ofta höra Jesu ord om att vi inte behöver vara rädda. Rädslan är ondskans bundsförvant. Vi kan ju tyvärr både vara rädda för det som är ont i världen som vi ser, men vi kan också vara rädda för att göra fel själva.

Vi ska inte vara rädda. Även om vi inte är skapade för att göra fel så har Gud tålamod med oss. Han ser våra barnsliga försök som den gode föräldern som vet att man inte kan allting genast, inte förstår allt på en gång. Gud vet att livet med honom är en pilgrimsresa där pilgrimen inte första dagen kan och vet allt om vem hon är och var hon är på väg.

Om en blomma får slå ut eller ej beror mycket på hur hon sköts. Den gode trädgårdsmästaren göder henne med sin kärlek och sin vänskap. Han ansar henne med förmaningar och förlåtelse. Men tålamod och plats att växa ger han rum för blomman att blomma. År efter år. Inte rycker han upp någon med rötterna som fortfarande kan slå ut.


Lite om "tro"

Ibland talar vi om tro på ett ganska slarvigt sätt. Vi förutsätter att det finns en överenskommelse om vad ordet ”tro” betyder. Trots att det verkligen inte är så. Vi använder det olika, ofta.

Tro kan exempelvis betyda:
- Tillit, att lita på något eller någon. ”Jag tror på dig/Jag litar på dig.”
- Försanthållande, att tro att något är på ett särskilt sätt. ”Jag tror att detta är sant.”
- Relation till en högra makt. ”Jag har en stark tro.”

Men vi blandar bort korten. Vi säger kyrkan ska inte vara en åsiktsgemenskap, men en trosgemenskap. Det betyder att man i någon mening ska förenas i tro, men inte i åsikter. Det finner jag märkligt. Även om troende människor tycker olika i olika frågor så kanske man, om man delar en tro, tror på samma sak. Här hävdar man troligen tron som en relation, och hur den ser ut för någon annan än en själv kan vi inte lägga oss i.

Om tro som relation kan vi kanske inte diskutera, utan att bli psykologer eller så. Om jag lägger mig i och diskuterar en annan människas relation, utan att vara inbjuden, kan den andre bli besviken eller förvirrad om jag inte är varlig.

Men om tro bara är ett ord för relationen mellan Gud (eller en högre makt) och den troende så blir det fattigt, det finns ju många människor som TROR att Gud är någon särskild, och att människan har en särskild uppgift eller så. Vad gör jag med den informationen? Om tro är min relation med Gud, som andra inte kan förstå eller lägga sig i, vad är då skillnaden mellan Gud och min fantasikompis? Om Gud finns utanför människan och talar till mer än en person på olika sätt så blir ju Gud föremål för betraktare och om Gud vill något så blir vi som får budskapet till adressater och till någon som ska ta emot ett budskap. Då är Gud mer än någon som bara är i en relation, då blir Gud aktör, med en strategi som vill involvera också de som inte har någon ”relation”, någon tro.

Om olika människor erfar olika saker om Gud, har olika relationer till Gud, vad gör vi då? Antingen måste vi faktiskt våga samtala om VAD vi tror, ge och ta. Eller så får vi säga ”det är en privatsak”, Gud finns inte utanför människan, utan bara i några människors fantasi. Jaha, i så fall spelar det ju ingen roll.


Gud, en fader och en moder

Jesus hade två världsliga föräldrar, men bara en biologisk. Josef var fosterfar men med från början. Han var Jesu pappa så mycket han kunde, men väldigt bortglömd, kanske delar han det ödet med fler pappor. Pappor kan ju också vara föräldrar och det är viktigt att vi kommer ihåg det ibland.

Yngre föräldrar, och föräldrar som vill och som pratar om det kan faktiskt lösa det så att både föräldrarna deltar aktivt i barnets fostran redan från början. Men det är trots allt fortfarande inte det normala i världens mest jämställda land att både tar lika mycket ansvar för barnen.  Mammor är föräldrar och pappor är lekfarbröder eller kompisar.

Också i kristendomen, där Gud kallas Fader, har faderskapet varit svårt att greppa för många. Det är enkelt att göra bilder av Gud som vis man, krigare eller konung, men hur ofta har vi sett Fadern med Sonen i famn? I trosbekännelsen står det ju att Jesus är ”född av Fadern före all tid”. Vad innebär det?

Behöver vi uppvärdera faderskapet? Eller ska vi kalla Gud för moder istället, så att vi kan greppa det hela? ”Nej”, sa en nunna jag träffade nyligen, ”Jesus säger ’fader’ och jag håller mig till Jesus”. Okej, men då får vi tala mer om vad faderskap är och vad det bör vara.


Min vän Dominikus

I mitt rum i Uppsala har jag ett vykort med en bild av helgonet Dominikus. Han som grundade predikarorden, en samling munkar (och sedan också nunnor) som vandrade kring, barfota, och predikande omvändelse under medeltiden.

Den mest kände dominikanen heter Thomas av Aquino, hans skrifter, som han skrev under 1200-talet, ligger ännu till grund för den moderna katolska filosofin. Det Thomas gjorde var att visa hur den kristna tron och dåtidens naturvetenskap passade ihop. Från den återupptäckte greken Aristoteles och genom sitt eget skarpa förnuft skapade Thomas ett stor teologiskt verk som heter Summa teologica. Det blev inte färdigt för mitt i arbetet kände Thomas att den kunskap som gäller Gud och allting är så mycket större än vad ord kan beskriva. Han hade fått uppenbarat för sig större ting än vad mänskliga ord kan uttrycka.

Men Dominikus skriv ingenting. Han predikande. Han talade med de han mötte, och i hans ordens regler står också ”tala alltid om eller med Gud”. Ord är bra, fast det inte alltid räcker. Kanske är det skillnad på talat och skrivet ord. Jag har en god vän som säger att han inte tycker om att skriva, men gärna pratar. Kanske var det så Dominikus också kände. Samtalet om Gud, och med Gud, är större än nedskriven undervisning. Att skriva är en svår konst, men att tala kan få saker och ting att klarna, tanke möter tanke, ord bryts mot andra ord. Skrift har nästan alltid varit envägskommunikation, men det talade ordet mötet ett öra, som sitter fast i en person, där orden får landa och studsa tillbaka.

Människor är ju olika, ord är viktiga för oss alla, några gillar att skriva, andra att läsa, några tycker om att prata, andra att lyssna. Några gillar inte ord alls, för de menar kanske att orden inte förmår beskriva den verklighet de upplever. Vi får se hur det blir. 


Ordet blev kött

Ibland, när kristna säger att ”Gud har blivit människa” så har jag tänkte ”ja, jag vet”. Jag har uppfattat orden, och har inte någon svårighet att acceptera dem. Jesus är Guds Son, han föddes av en jungfru. Jaja, jag har hört det, jag tar till mig den kunskapen och går vidare.

Men ibland blir man berörd av det man trodde sig förstå. Min syster är gravid, om bara några dagar föds ett litet barn och jag blir morbror. Jag träffade min syster nyligen. Och då slog det mig att det jag trodde att jag fattat var som en djup brunn av saker jag inte vet något om. Jag har själv fötts en gång, men det har jag inget minne av. Jag har syskon som jag var tillräckligt gammal för att ha i knät när de föddes, men det hade jag glömt, märker jag. Hur det var med detta att barn kommer till, finns inne i en mage och sedan föds. Det är förunderligt, i ordets rätta bemärkelse. Helt otroligt.

Gud kommer till världen som ett barn. Han låg i en mage i nio månader. Den sista månaden medan Maria och Josef reste till Betlehem. Påven skrev, före han blev påve, om Maria som den första kyrkan. Hon som helt uppfylld av Gud själv verkligen var ett tempel åt Ordet som blev människa. Tänk att det är något som vi alla är ämnade för, att bära Gud och bli helt uppfyllda av Hans ande. Och tänk på att varje havande kvinna får vara en bild av hur Gud kommer till världen som ett litet barn.

Stort så det skakar och ingenting förstår jag längre.


RSS 2.0