Bättre framöver?

Ibland ondgör sig människor över att människor inte är tålmodiga i vår tid. Det är så många som skiljer sig, exempelvis. Och i länder med många kloster är det numera människor som går ur rätt ofta. Jag hörde att bland jesuiterna är den en frekvens på 35 procent som hoppar av.

Man kan sitta och tänka på att folk måste lära sig att hålla ut, att hålla vad de lovar, att inte bara tänka på sig själva och så vidare. Man kan bli arg och kanske tänka på att det var bättre förr.

Det fanns en skillnad på då och nu. Förr var skilsmässa förbjuden, förr fanns inte demokrati eller möjlighet att välja och pröva olika vägar. Det handlade alltid om att lyda. Lyda naturens despoti, lyda godtyckliga – ibland goda ibland dåliga ledare, i både familjen och samhället. Det gick fort och samhället, i varje fall i väster, förändrades för de flesta radikalt. Plötsligt fick var och en ett smörgårdsbord av valmöjligheter. Tillsammans med ideal om att allt är möjligt. Att allt ligger i dina händer!

Ur ett samhälle till ett annat. Förstår vi att det skett en förändring som är otrolig? Trots att vad det är att vara människa egentligen inte förändrats alls. Vissa saker kan vi fortfarande inte påverka, vissa saker måste vi bara acceptera. Andra saker kan vi förbättra och förädla. Vi behöver upptäcka vilka gåvor och gränser livet givit oss. Inte skada andra genom kortsiktighet, och inte heller oss själva genom att inte bry oss om vilka vi egentligen är.

Det finns större möjligheter att leva innerligt idag, tror jag. Inte bara lyda utan att med själ och hjärta ge sig hän. Jag tror inte att skilsmässorna kommer öka framöver. Jag tror inte folk kommer bli sämre på att hålla löften och att vara trogna sina olika kallelser. Jag tror det handlar om att människor måste få rum att finna vilka de är, så att de – hela livet – kan försöka leva som sig själva. Kringflackandet har sin tid, livslång relation har sin. Det kanske var bättre förr, men det spelar ju ingen roll, det är ju bara framtiden som är levbar.


Öppenhet für alle

Den som accepterar allt och är öppen, som säger "ja, jag tycker det är okej att gör/tänka/säga vad som helst". Den är inne, den har en skön iställning. Yeah! Andra är trångsynta, principfasta eller tråkiga. Säg ja till livet, säg ja till allt.

Man måste ljuga mer

Jag tänker på att vi måste fjäska en del för varandra. Om någon kommer till ett nytt sammanhang måste den, enligt vissa, vänta med att säga sin egen åsikt tills den fått en position där det passar sig. Om någon ny säger något mer än ”jag förstår”, ”jag accepterar” eller ”jag ska göra som du säger” blir vi nervösa. De nya ska lära sig, vänta med att komma med lösningar, visioner eller idéer. De som bryter mot detta får det hett om öronen.

Nej så är det inte alls, kanske någon säger. Bra, svarar jag då, bevisa det!

Jag fortsätter. Allas åsikter blir därmed inte lika mycket värda, de etablerades åsikter är viktigare.  På många sätt är det självklart. Erfarenhet och lång och trogen tjänst är något bra. Det får vi inte glömma. Ingen gillar en inhyrd konsult som kommer med fräscha tips på hur saker kan förändras, om man inte är en av dem som gynnas.

I den helige Benedikts regel (för de första klostren, 1700 år sedan) står det att också en ung broder kan ha något viktigt att säga. Ibland måste man släppa prestigen och höra vad någon säger, före man tänker på vem det är som säger det. Vad händer om vi inte gör så?

Då måste de nya börja ljuga. Om folk inte vill bry sig om vad de säger så måste de förneka själva att de har något viktigt att säga. De måste säga ”jag håller med” fast de inte gör det. Hur blir det då?  sa


De kristna och bögarna...

Det här med kristendomen och homosexualiteten är ett gäckande tema, både nu och då. 

Här kan man läsa biskop Åke Bonniers inlägg i en debatt kring huruvida Svenska kyrkan är för eller mot homosexualitet. En konstnär ville ge en altartavla till Skara domkyrka, de tackande nej, då blir folk fundersamma. 

När man är inne på att några kristna är negativa till hbtq-personer medan andra är positiva, tycker jag att det kan vara viktigt att vara lite tydlig med att saker kan vara mer komplicerade. Som vanligt, lite viktigt, lite tråkgit. Inte svartvitt, aldrig svartvitt.

Jag känner exempelvis hbtq-personer som samtidigt är präster men som inte vill viga samkönade par utifrån sin tro på att äktenskapet är en annan kallelse. Är de svartfötter, hatar de sig själva?

Sedan finns det de som så att säga älskar hbtq-personer men inte alla deras handlingar, eller de som älskar hbtq-personer och en hbtq-livsstil men som samtidigt upplever att ekumenik och betoning av olika typer av kallelser också är viktigt. Är det okej, eller har de missat något steg i den empatiska evolutionen? 

Jag själv tror inte att homosexuella är syndare eller att deras handlingar automatiskt är synder. Men jag tror heller inte att äktenskapet är något annat än relationen mellan en man och en kvinna som av fri vilja valt att resten av sina liv leva samman i öppenhet för att få och fostra barn. Men det är - verkligen - inte den enda kallelse som finns, tänker jag. Äktenskapet har ju blivit en stridsfråga, är man för eller emot samkönade äktenskap? Man är en god eller ond människa? 

Kärlek har inte med kön att göra, kärleken är större och viktigare, den går inte att stänga in i ett äktenskap eller liknande. Alla människor är kallade att ge och ta emot kärlek. På olika sätt.

Jag vet att många människor, inte minst aktivt kristna, har gjort och sagt fruktansvärda saker mot och om homosexuella. Jag vet att folk varit rädda att "komma ut" i kristna kretsar osv. Jag försvar inte sådan orättfärdighet. Men jag bejakar att vi är olika och har olika möjligheter och olika gåvor. Vi bestämmer inte vilka vi är, vi får bejaka att någon annan bestämt åt oss. Poängen är att vi får försöka förstå vilka vi är för att sedan i kärlek leva ut oss själva. 


Personkemi

Många människor tror att det funkar att skriva ned regler, göra riktlinjer och planer. När man gjort det, tror dessa människor, att de har gjort sitt. 
 
De kan sedan säga "det står i reglerna" eller "jag följer bara reglerna". Med hjärtat i lagboken kan de se lidande människor i ögonen och följa sina regler.
 
Det mänskliga går inte att stadfästas i en lagtext. Det mänskliga måste levas. Upplevas, tänkas och kännas. Vi är inte skapade för att följa lagtexter utan för att möta verkliga människor och deras verkliga behov av medmänsklighet. 

Den heliga familjen och alla barn

Det var två barn här på Berget vid frukosten. Och i Svenska kyrkan är det söndagen då vi tänker på barnens rättigheter. Barn är viktiga på olika sätt. Ibland är de förebilder för oss, de kan vara vår glädje eller någons sorg. Men barn kan också vara små djävlar, det tänker jag på ibland när någon romantiserar barnaskapet för mycket. 
 
Barn är på väg att bli vuxna, i många avseenden är de oskyldiga och ansvarsbefriade, de lever i nuet och allt. Men att den kristna kyrkan lyfter upp barnen har kanske inte att göra med deras oskuld eller att de inte behöver ta ansvar. Istället handlar det nog om deras beroendeförhållande till en förälder. Så ska ditt beroende vara till Gud, alltså, som ett barns förhållande till sin mamma eller pappa. 
 
Glad söndag!
 

Sak och person

Skilj på sak och person, brukar man säga. Det är bra tror jag också. Man måste kunna diskutera sakfrågor utan att det blir personligt.
 
Men sedan är det så att man är människa. Det man är engagerad i är sådant man bryr sig om, av naturliga skäl. Inte konstigt att sak och person flyter ihop. Jag flyter ihop med mina åsikter. 
 
Jag tycker det är viktigt att man kan samtala med de som har andra tankar än de man själv har. Men hur långt kan man gå till mötes. Det är så att de som har vissa åsikter i vissa avseenden framstår som galningar eller något annat. Att vara nazist är inte bara att ha en viss världsbild, det är aldrig "bara" att ha en bild av världen, den präglar ju personen. Men sedan kan någon kallas hatisk utan att  vara det också.
 
Att möta människor med nyfikenhet är bra, och att försöka samtala med meningsmotståndare på ett civiliserat sätt är också bra. Men jag vill inte alltid skilja på sak och person, saker är ju personliga ibland. 

Menlösa barns dag

Jag är inte någon blödig person, jag gråter inte ofta. Men när jag gör det handlar det ofta om vad barn gör eller säger. Barn berör. Inte alltid positivt, men nästan alltid.  

Idag, den 28 december, är det menlösa barns dag. Det beror på att kung Herodes, som var rädd att det skulle födas en Messias som skulle ta hans jobb, lät döda alla barn yngre än två år i Betlehem. Det kan man läsa om i början av Matteusevangeliet.

Det finns många oskyldiga barn som har dött genom åren. De värnlösa, oskyldiga (menlösa), och små är de som oftast råkar illa ut. För någon månad sedan såg jag Debatt i SVT där det handlade om fosterbarn som redan i en utsatt situation fått det än värre hos de som sagt sig stå på barnens sida. Jag tänker också på barn som faller offer för övergrepp av sina föräldrar eller beskyddare. När den du litar på mest av allt sviker dig, vad ska du då ta vägen? Det är svårt att inte gråta eller svära när man hör eller möter barn, eller sådana som varit barn, som farit illa.

De är fler än man tror. Pedofiler är inte bara främmande snuskgubbar, de kan också vara präster, fotbollstränare eller föräldrar.  På menlösa barns dag får vi komma ihåg att dessa barn fortfarande lever, mitt ibland oss. Vi har ansvar för varandra!


RSS 2.0