Predikan på Septuagesima

Hur blir det för oss? frågar Petrus.

Ni ska få sitta på 12 troner, säger Jesus.

Skönt att höra, skönt att veta. 

Hur fick Petrus tillgång till den där tronen? Ibland tänker vi att det är självklart. Klart att apostlarna, som var så nära Jesus borde sitta bra i himlen. Och i Uppenbarelseboken står det också om att den himmelska stadens mur har namn på de tolv. 

Kyrkan, apostlarnas efterföljare, har då och då gjort ett stort nummer av detta. Apostlarnas himmelska troner har nästan blivit uthuggna här på jorden. Några har tagit ut sitt goda i förtid. Kyrkan har ibland höljt sig i guld och ädelstenar, frotterat sig i siden och sammet och använt kungavärdigheten som Jesus ger alla döpta till att bidra till orättvisor och orättfärdighet. Just när kyrkan har tänkt att de där tronerna borde stå här på jorden, i palats gjorda av guld, har man kanske minst av allt förstått Jesu ord.

Varför har nye påven talat om en fattig kyrka för de fattiga? Varför vill många att kyrkan och staten ska vara åtskilda? Varför säger Skriften att kärleken till pengar är roten till allt ont?

Jo, svaret finner vi i orden "de första ska bli de sista och de sista ska bli de första". Detta underbara mystiska budskap från Jesus om att den som sår under tårar ska få skörda med jubel. Detta som Jesus ropar i bergspredikan om att de är saliga som är fattiga och ödmjuka.

Petrus satt aldrig på någon tron här i världen. Han kämpade trons goda kamp bland fattiga, sjuka och utsatta. Silver eller guld har jag inte, säger han till lama tiggare, men trons kraft, den bar han. Petrus dog martyrdöden, han spikades upp och ned på ett kors. Han sådde verkligen under tårar. Därför har han en tron att sitta på i himlen, inte en tron att skryta med, inte en tron att se ned på andra från. Nej, en tron som lyser av ödmjukhetens och fattigdomens ljus, korsets kärleksljus. 

Den som offrar sitt liv, som lämnar allt och följer Jesus, den kan lita på att det kommer att ordna sig till sist. Den som släpper det krampaktiga greppet och sitt eget liv ska bli uppfångad av änglarnas händer och bäras genom världen så att den inte stöter foten mot någon sten. Men den som försöker rycka åt sig himmelriket med våld eller som tar ut sitt goda i förväg och på andras bekostnad, måste omvända sig och öva sig i ödmjukhet. 

Låt oss be att Herren vill göra oss till ödmjuka och fattiga tjänare som tar emot från Gud allt det han har i beredskap åt oss. Amen.


Fattigdomens välsignelse?

Efter att Franciskus och Dominikus på var sitt håll startat tiggarordnar där fattigdom var en viktig aspekt av det liv de levde blev det en diskussion i kyrkan kring om det var bra eller dåligt att vara fattig. Återspeglar rikedomen Guds härlighet eller blir den till en avgud?

Jesus själv menar att det är svårt att både tjäna Gud och mammon (alltså pengarna). Men det är provocerande att begära att vi inte ska äga något eller bara något litet. Jesus är så radikal och vi klarar ju inte att leva upp till hans höga krav, tänker vi, ska vi ens försöka?

Särskilt i en värld med stora orättvisor är det svårt att hävda att koncentrerat ägande är rimligt. Men också för att kunna leva ett fredligt liv behöver vi göra oss av med världsliga bekymmer som ägodelar kan ge oss.

Jaha, så nu får man inte äga något längre? Jo det får man väl, men är det bra? Mår vi bra av att äga mycket eller kan vi dela och dela med oss mer? Ja, den som har lite kan nästan alltid dela med sig, men mammon är en herre som säger ”mycket vill ha mer”. 


Sanningens ande

Ett gott ord jag ofta och på många sätt återkommer till är det Jesus säger till sina lärjungar om livet efter det att han själv gått till Fadern. De förundrade lärjungarna får höra Jesus säga att den helige Ande ska komma till dem med hela sanningen, Joh 16:13.

Hela sanningen.

Bland lärjungarna, apostlarna, finns alltså hela sanningen. Liksom Gud vid en bestämd tid uppenbarade sig i Jesus Kristus så uppenbaras denna sanning, som kyrkan förvaltar, steg för steg. I lärjungarnas gemenskap talar Anden tydligt om vem Gud är och vad Gud vill. Apostlarna har fått gåvan av Jesus, det som Jesus fått av Fadern; hela sanningen.

Vad är sanning?, frågar Pilatus inför korsfästelsen av Jesus, han som säger om sig själv att han är Vägen, Sanningen och Livet. Fråga ekar genom historien och också i vår tid: vad är sanning? Vem vågar säga att hon äger sanningen, att hon känner sanningen? Ingen enskild person kan göra det, ingen ensam människa kan äga eller avgöra sanningen. Anden kommer till apostlarna när de är tillsammans. När de, fattiga och ensamma, sitter tillsammans. När de bara har varandra. Då kommer Anden och fyller dem med liv, med tro, hopp och kärlek. Med sanning. För sanningen är mycket mer än vad ord kan beskriva; sanningen är Guds väsen, Han är sanningen och har tagit sin boning i kyrkans gemenskap, i apostlarnas gemenskap. Där ryms Gud, i sitt tempel, som är en byggnad av levande stenar. Anden är kyrkans själ. Frisk luft som för kyrkan samman, undervisar med hela sanningen den skara som överlämnar sig till, och förenar sig med, Gud.

Men där vi drar oss undan från gemenskapen, och försöker äga sanningen ensam är Anden dock stympad. Där talar Anden inte rent och klart. I bästa fall kan vi gott filtrera Andens ord genom våra personliga erfarenheter men det är i apostlarnas samvaro som Anden rätt kan förstås; i kyrkans gemenskap, kyrkans förförståelse utifrån hennes början som grundad som församling av Jesus själv. Anden förenar, för oss samman, ger oss liv. Anden splittrar inte, därför ska heller inte vi splittra Anden och Andens sanning, som är en mystisk gåva till oss från Fadern. Livgivaren, som Anden kallas, visar att liv levs i gemenskap, inte i ensamhet. Bara i gemenskapen kan vi förstå vad Gud vill med oss, var och en. Vi blir personer, med en personlig gudsrelation, först när vi förenar oss med dem som gemensamt får ta emot den Ande som vägleder med hela sanningen.


Vad är ekumenik?

En gång frågade jag en prästkandidat vad hon menade med ordet ekumenik. Hon sa att ekumenik för henne var att ”vi är vi och de är de och det är okej”. Aha, tänkte jag, den hade jag inte hört förut. Jag tycker det låter fint, att jag är jag och du är du, integritet och acceptans. Vackert! Men är det en bra definition av ”ekumenik”? Vi får se.

Ordet ekumenik kommer från det grekiska ordet ”oikoumenikos” som betyder ”det som rör den bebodda världen”. Alltså ”det som har med oss alla att göra”. Ekumenik i en kristen kontext betyder alltså ”det som har med alla kristna att göra”, det som är vårt gemensamma liv, vår tro, vilka vi är, osv. Redan tidigt talar kyrkan om ekumenik, trots att den inte var uppdelad i olika samfund. Man talade om ekumenik i sammanhang som hade att göra med de stora kyrkomöte där man fastställde den gemensamma tron, vad man inte trodde och vilka man var. Dessa kyrkomöten kallas för ekumeniska.

Numera betyder ekumenik vanligen sammarbete eller samförstånd mellan olika kristna samfund. Det handlar alltså om det vi har gemensamt. Det råkar fortfarande vara så att det man kom fram till på de ekumeniska kyrkomötena för mer än 1000 år sedan är det som ännu är vår gemensamma tro.

I en kyrka som är splittrad av människors politiska eller ekonomiska intressen, deras egoistiska synder gäller ekumeniken som en påminnelse om vad vi har gemensamt. För 100 år sedan menade flera samfund att de själva ensamma var kyrkan. De andra, som kallade sig kristna utanför deras samfund, var lögnare eller vilseledda personer. Det fanns då inget behov av ekumenik med andra utanför den egna organisationen, för kyrkan fanns ju inte utanför. Svenska kyrkan menade på 1800-talet att de som inte var medlemmar i den enda sanna kyrkan – hon själv – i princip var fördömda. Så menade också många andra kyrkor. Några håller fast vi detta ännu, även om det har förändrats radikalt sista 100 åren. Detta är mycket viktigt, vi får lite glömma bort eller inte bryr oss om detta. Fast det beror ju på vad vi tycker såklart, ännu finns det väl några som tycker att Svenska kyrkan är lite bättre, lite fräschare än alla andra kristna samfund. Har kanske denna inställning pånyttfötts?

1900-talet har varit ekumenikens århundrade, vi ser det i gudstjänsten, vi ser det i teologin. De kristna bråkar inte med varandra på samma sätt längre, de samtalar, de försöker förstå varandra, de gör upp med dålig teologi och lär känna sin historia.

Det är just genom att närma sig källorna, den ekumeniska barndomen, som man från olika håll kan närma sig varandra.

1900-talet har också varit sekulariseringens århundrande. Kyrkan, som med rätta kritiseras för sitt maktmissbruk och sin dubbelmoral har fått bli en symbol för ett samhälle många har tagit avstånd ifrån, ibland med rätta naturligtvis. Människors dåliga handlande har fått stå i vägen för Guds kärlek och gemenskap. Ekumeniken blir därför än viktigare, de kristna behöver komma samman, och gemensamt möta den trasiga, ytliga och historielösa tid där miljoner människor ropar efter mening och mål.

Då går det inte för sig att kristna grälar och skriver varandra på näsan. Ödmjukt ska var och en ta sitt kors och följa Jesus. Lägga bort stolthet, egenkärlek och rädsla. Vänta inte på att någon annan ska börja, vad kan du själv göra? Eller är ekumenik att acceptera att vi inte är överrens, att vi inte behöver vara det? Ibland kanske, men ekumenik är inte passivitet, nej, låt oss bära varandras bördor, i det som har att göra med det gemensamma, så att vi uppfyller Kristi bud och älskar varandra. 


Snart börjar vårterminen

På pastoralinistutet i Uppsala utbildas framtidens präster. Vi som ska ta över. På oss finns förväntningar. Svenska kyrkan förändras mycket just nu och många har tankar om vad framtidens kyrka ska bjuda. På Pius är vi ett glatt gäng individualister som får lära oss att köra vårt eget race, hitta på vår egen liturgi, stå för våra egen åsikter och att det viktigaste av allt, vi får lära oss att aldrig säga emot. Likt amatörskådespelare ska vi bejaka allt, säga ja till allt och förstå och acceptera allt.

Jag raljerar inte nu, jag överdriver inte, tvärtom. Jag beskriver något jag upplever, precis som jag lärt mig att göra. Min upplevelse av verkligheten är den skattkista, den enda, som jag har att ösa ur när jag möter människor framöver i gudstjänst och liv. Vad tror jag att Jesu uppståndelse innebär? Vad betyder den för mig? Vem är jag? Den frågan är kanske den väsentligaste, för mitt eget jag, mitt varumärke, den jag vill vara, är det vapen jag lär mig att slipa på Pius.

Biskop +Lennart Koskinen höll en retreat på Stiftelsen Berget hösten 2012. Då sa han att resan mot Gud början med ”jag och det”, fortsätter med ”jag och Gud”, ”jag och du” och slutar med bara ”jag”. Jag fann det märkligt och tänkte på +Koskinens företrädare från 300-talet, biskopen Augustinus av Hippo, som talade om att vara ”inkrökt i sig själv”, detta som Jesus, enligt samme Augustinus befriade mänskligheten från. Tanken på att dö från sig själv för att finna sig själv, en klassisk och helt underbar utgångspunkt att begrunda – särskilt för prästkandidater som villigt tänker viga sina liv i tjänst åt den Treenige Guden – är det något att ha? Eller är jag mig själv nog? Behöver vi fler eller färre individualister i kyrkan? Behöver vi lagspelare? Jag bara frågar, såklart, för frågor utan svar är det bästa jag vet. 


Kyrkans konstiga ord

 
Ibland vill människor göra upp med "kyrkiskan" och "stororden". De tycker att de kristna använder ord som är otidsenliga och som binder bördor på människors axlar. Det är jobbigt att inte förstå men också att inte bli förstådd.
 
Jag har hört predikningar osv där den som talat nog själv inte förstått vad den sagt. Sådant är dock inte det enda jag hört. I regel anstränger sig verkligen predikanter för att göra sig förstådda. Men inte alltid. I gudstjänsten finns många ord som betyder mycket men som måste upptäckas, som måste förklaras.
 
Ett misstag man gärna gör är att ta bort det man inte förstår istället för att nyfiken - som ett barn - närma sig och fråga "vad betyder det?". Länge leve nyfikenheten och frågvisheten. Och länge leve de som försöker förklara utan att vattna ur. 
 

Det funkar i alla fall

I en kristen församling, eller i ett kristet samfund, som inte betonar kyrkan som sakramentsförvaltare blir det mycket viktigt med mellanhänder. De som ska tala eller sjunga om Gud blir mycket viktiga. Alla som deltar i gudstjänsten blir varandras inspiratörer. Vad de andra gör, hur de ber och vad de säger blir viktigt för vad du själv kommer att förstå av Gud.

Om pastorn är dålig eller om folk i församling är kyliga eller otrevliga så är det ju det som grundar vars och ens förståelse för hur man ska vara om man är troende. Där man betonar Guds mellanhänder ställer man också höga krav på predikans kvalitet eller på folks leenden och innerlighet. Det är inte helt dåligt detta, men i ett konkurrenssamhälle funkar den här typen av kristendomen helt fel, tänker jag.

Jag går nog inte i första hand i kyrkan för att möta en präst eller mina vänner. Jag går dit för att slippa mellanhänder. Där man betonar kyrkan som platsen där Gud själv talar till oss i Ordet och i Sakramenten blir en dåliga predikan inget som egentligen förstör gudstjänsten. Så länge Jesus själv möter  oss i nattvarden och i texterna som vi läser så spelar det ingen roll vad massa fumliga människohänder slarvar med.

Den kristna människan vill ju bejaka att hon är ett barn av Gud, ett barn med beroende av sin himmelska förälder. Livet och verket och allt beror inte av oss. Vi har tagit emot livet som en gåva, det är det som är grejen. Jesus säger att vi inget kan göra utan honom, vi försöker i alla fall. Men risken är att vi själva kan stå i vägen för Gud när han söker oss eller andra. I Gudstjänsten vill Gud möta oss, då ska ingen präst eller någon kör stå i vägen – det hela hänger inte på dem.

Trots detta spelar det ju roll för oss hur vi blir bemötta av de som är kristna, av kyrkvärdar och präster, av konfirmandledare och receptionister. Men vi måste minnas vår egen svaghet och att vår svaghet är något vi delar med andra. Det är Gud som kan fulkomna sin styrka i vår svaghet. Om vi vågar erkänna att det inte hänger på oss. Det funkar i alla fall.


Ibland behöver man vara sträng

Många själavårdare och biktfäder har inriktat sig på att trösta och bejaka människor. De är väl vana vid att de som vill ha samtal och vägledning just är stukade, med dåligt självförtroende och negativ självbild. Då behövs ord som helar, ord som tröstar.

Mycket handlar ju om att peka på Jesus, hans tröst och hans läkedom. Mycket handlar om att peka på Guds handlande i människans liv. Här och nu. Men ibland behöver man också förmana och skälla lite. I alla fall på mig. Jag behöver höra att jag borde skärpa mig, att jag borde anstränga mig mer. Kanske är jag ensam om detta? Kanske finns ingen annan som vill höra av en präst att det är dags att ta sig i kragen?

Nåväl, ska själavårdaren peka på Jesus så får det ju vara den verklige Jesus, som säger ”omvänd er” och som säger ”är ni så tröga?”, jag vet ju att det är samme Jesus som säger att det finns förlåtelse utan gräns och som verkligen bejakar människor och ger dem fred och kärlek. Men ibland är han också sträng, glöm inte det, för det behövs ibland stränghet ibland oss! Ibland. 


När kyrkans tjänare gör fel

Jag talade med min styvfar om kyrkan i Tyskland. Den är djupt splittrad. Reformationen, säkert välvilligt genomförd, men också motreformationen, har medfört att lutheraner och katoliker ser på varandra som fiender, sprickan är tydligt utlevd i just Tyskland.

Jag bryr mitt huvud ofta med tankar på ekumenik och detta att vi kristna, förenade som syskon i dopvattnets renande bad, har att leva samman, som trons pilgrimsfolk i en fallen värld. Jesus säger till sina lärjungar att han vill att de ska vara världens ljus, och att de ska lysa för världen så att människor ser deras goda gärningar och därför prisar Gud. Men orden i en svensk psalm svider hårt i den splittrande kyrkan: ”Med undran och med löje ser världen hur Hon [Kyrkan] slits, av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden, i kyrkor utan fred, om Herrens frid på jorden, och hans barmhärtighet?” Herrens sårade kropp, kallas vi trots allt att älska. När Martin Luther var på det humöret skrev han vackert om sina motståndare, ”vi kristna är kallade att älska också det fula, det låga och det förvridna”. Enhet, vänskap och fred börjar i Herrens offer på korset. Han offrar sig för de som gjort honom så ont, det är inte för de goda och oskyldiga han dör, han dör för att han längtar efter människornas omvändelse, från ofrid, till frid, från hat till kärlek, från otro till tro. Det är den vägen som gäller.

Herren ber för sin Kyrka. Den är hans och beror av honom. ”Jag ber för dem”, säger Herren, ”jag ber inte för världen, men för dem.” Han vet vilket uppdrag Kyrkan har och vilka utmaningar hon har att stå emot. Utan Herrens förbön och beskydd kan ingen mänsklig styrka klara att stå emot hatet, våldet, lidelserna. Människan är renad från syndens skuld genom nådemedlen, men syndens konsekvenser och viljans frihet kan föra henne bort från Gud. Även om Kyrkan är platsen där själens läkare försöker bota syndens sår så finns det också i kyrkans hägn rader av exempel på bortvändhet. Själva instrumentet som Gud vill använda för att sprida kärlek och fred har han överlämnat åt syndare.

Det har funnits skäl för många helgon att komma med förmaningar och hårda ord till präster och biskopar som inte levt ut sina kallelser, men i bortvändhet. Deras uppgifter är viktiga, och Gud kan också använda pestsmittade händer för att räcka sin egen kärlek åt människor. Men ibland kan prästerna, som får vara Guds mellanhänder, verkligen störa kommunikationen med Gud. Om människor ser på prästen som den som bestämmer i kyrkan eller den som är huvudpersonen så kan prästen verkligen stå i vägen för Kristus. Om man känner rädsla eller osäkerhet inför den som tar emot bikt eller som förkunnar, vad händer då? Prästens otro kan smitta, prästens synder som kanske sopas under mattan, kanske svärtar ner också andra personer. 

Här blir det paradoxalt. Kyrkan vill bjuda förlåtelse till människor, också till präster som gör fel vill Herren räcka sig själv för deras synders skull. Men om prästens synd skadar förtroendet för kyrkan där han eller hon verkar, vad gör vi då? Dels kan det handla om att värdera boten högre. Har man gjort fel ska man stå för det, inte bara i hemlighet. Det får inte verka som om Kyrkans tjänare lättare kommer undan eller slipper ställa till rätta eller be om förlåtelse. Ibland är det ju så, det är inte så roligt. 

Förlåtelse är nämligen inte glömska eller nonchalans. Förlåtelse är första steget för att kunna gå vidare, så som Herren bjuder: Gå och synda inte mer!


RSS 2.0