Vem är jag?

Du är min, säger Gud till profeten Jesaja. Jag gillar de orden, ”du är min”. Det är också vad Fadern säger när Jesus döpts. ”Du är min älskade son.”

Vi tror ju att vi är våra egna. Att vi är de som ska bestämma i våra liv, att makten och härligheten tillhör oss. Ska jag tro på Gud är det för att jag tjänar något på det. Ska jag lyda någon, what’s in it for me? Ja, så har vi råd att tänka och känna i ett samhälle där vi fått lära oss att det hänger på oss och våra val. Vem vill du vara? Bestäm själv. Det är en vacker dröm. Varje människa är sitt eget universum, punkt slut. Men när vi misslyckas? När drömmarna går i kras, vad sägs då? Du får skylla dig själv. Ryck upp dig. Kämpa vidare. Oj, vilka bördor som bundits åt våra axlar.

Du är min, säger Gud. Det betyder att det finns en trygghet. Gud tar ansvar. Han vet vem jag är för han skapade mig, han vet vad jag lider av, vad jag älskar och vad jag klarar. Det vet jag inte själv alltid. Han vet också var jag är på väg. Till Jesaja säger han ”Du är min tjänare, genom dig skall jag visa min härlighet.” Genom mig, och alla människor, vill Gud visa sin härlighet. Vi är ljusen han vill tända, blommorna han vill plantera, ikonerna där hans ansiktes ljus får återspeglas.

Du är min, det är en kärleksförklaring. Gud vill att vi kommer till vår rätt. Det gör vi när hans härlighet syns genom oss, när vi låter honom lysa upp världen genom oss. När vi håller med om att vi inte är våra egna, att vi inte lever för vår egen skull.

 


Att komma till sin rätt

”Det var så vackert ute på landet. Det var sommar. Kornet stod gult, havren grön, höet var uppsatt i vålmar på de gröna ängarna…”

Så börjar sagan om den fula ankungen, som HC Andersen har skrivit. ”Det var så vackert” – fyra ord precis i början av sagan, som lika gärna kunnat avsluta den. För slutet är vackert. När den ledsna, ensamma ankungen, som tror att han är ful och annorlunda, upptäcker att han är en svan som lång ståtlig hals och vackra vita vingar.

HC Andresen, en av min barndoms viktigaste inspirationskällor, sa att sagan om en fula ankungen handlar om honom själv. Han var missförstådd och hånad, men till sist, i rätt sammanhang, kan han träda fram och likt en vacker svan får märka att han inte var den han trodde, egentligen var han vacker. Egentligen, när han kommer till sin rätt, är han en svan och inte en ful ankunge.

Kanske är det så att sagan handlar om författaren själv. Men det handlar nog också om mig, och om många andra som upplevt hur de på en plats varit missförstådda och utfrusna och på en annan plats, i rätt sammanhang fått komma till sin rätt.

Det var så vackert.


Tiden läker inget sår

Det är inte tiden som läker något sår. Inte glömskan heller.
 
Jag möter ju både mig själva och andra när vi är lite ledsna ibland. Vi bär väl alla tunga grejer i ryggsäckarna. Ibland tror vi att om vi stuntar i våra bördor så kommer de av sig själva att försvinna eller glömmas bort. Men det är inte sant. Man måste nog lyfta fram och bearbeta det som tynger. Knuta upp knutar, värma upp det som frusit, hela det sjuka och lappa ihop det trasiga.
 
Det görs inte av sig själv, och inte av dig själv. Det görs i gemenskap, det görs genom att låta själens läkare, Jesus Kristus, titta på såret. Ta i tu med det som är krångligt, ta livet på allvar. 
 
Det är första steget som är det största steget. Vi orkar inte alltid ta det. Risken är att vi trampar fel och det är vi också rädda för. Hm, men det kan bli bra, allt kan bli bra!

Glad

Jag har haft en tid av fördjupning och med mycket glädje. Det är underbart, men inget som är bra är bara bra. Det är dock inte dåligt att det finns uppförsbackar, det har en berg-och-dal-bana också. Så är livet.
 

Att ha en blogg

Jag har ju en blogg numera. Får se om jag har den kvar när skolan börjar igen. Oklart. 

Jag hade en blogg för några år sedan också, jag har 1) glömt varför jag slutade med den och 2) fått imperativa uppmaningar att återuppta den. Nu har jag gjort det. 
 
Det som är bra är att få någonstans att skriva om allt jag tänker på hela tiden, som en ventil eller så. Skriv dagbok, kanske någon tänker. Men det ligger något i detta att "vem som helst" kan läsa det. Det blir annorlunda än en dagbok.
 
Det som är dåligt är att det kan kännas fjantigt ibland. 

Nu

Har tänkt på många saker, men jag skriver det här:

Jag läser ju en bok med undervisande tal av Mäster Eckhard. Ett av dem har en inledning som jag gillar mycket. Där talar Eckhard om de som säger ”om jag bara vore på en annan plats, bland andra människor då…” eller ”om jag bara vore den eller den”. Han säger att sådant inte är mer än egoismen som spökar. Istället för att ta tag i sitt liv, skyller vi ifrån oss. Vårt ego vill egentligen inte vårt eget bästa, trots allt, det är det ju Gud som vill, menar Eckhard. Men det här är bara en bisak. Grejen är alltså att vi tror att om vi drar oss undan, från den plats där vi är nu, så blir det lättare att leva så som vi egentligen vill. Någon säger ”när jag blir gammal ska jag ägna mig åt religionen” och någon annan säger ”det vore lättare att be om jag inte hade min stressiga vardag”.

Jaha, men om det är något som jag tror är viktigt så är det detta med att det är ditt vanliga liv, där du är just nu, som Gud vill helga och använda. Visst vill han rycka upp och förändra radikalt ibland, men också i det lilla, med små förändringar här och nu, är mycket viktiga. Ibland tror vi att vi måste ta sats långt för att klara att bli de vi vill eller bör vara, men tänk om det börjar med små saker, små steg, i vardagen. Gud är också där.

Igår var jag uppe länge, det var ju nyårsafton och jag jobbade i ett kök med att servera glögg och osttårta (som jag själv inte tycker om). Det blev en paus i arbetet och jag satte mig en stund i sorlet bland gästerna, trots allt buller och sådant kände jag mig väldigt lugn och trygg, där jag satt tillbakalutad och eftertänksam. Det krävs inget kloster för att jaget ska tystna, lugn och ro finns också mitt i bruset. Faktiskt.

Jag har tänkt på när jag varit som lyckligast på sista tiden, och jag tänker på att det just varit sådana ögonblick. På väg till skolan i snöstorm, och jag har känt mig så fruktansvärt tillfreds med livet, på tåget till Dalarna, som var tre timmar sent, flera var arga, men jag kände mig glad – av någon konstig anledning, och så igår, lugn mitt i allting.

Det är inte tiden och platsen som spelar roll, för mig. Det går inte att säga ”om jag bara vore där eller där, eller om jag bara vore den eller den”. Livet är som det är, du är där du är. Gräv där du står, som Paulo Coelho skulle ha sagt…


Nyårsaftons morgon.

Snart är det nytt år. 2012 har varit relativt bra. 
 
Jag tänker ibland på att jag inte vet vem jag är. Ibland har man en klar självbild tror jag, men sedan utmanas den av möten och nya erfarenheter. Man trodde att man var på ett visst sätt, men så visar det sig att man förändrats. Som om det inte vore nog förvirrande så kan man ju ibland bli påmind om vem man var en gång, när man möter personer eller situationer där man nästan kastas bakåt i tiden igen. När jag träffar barn och ser och hör vad de gör och säger känner jag ofta att jag har mycket utav den jag var för 10-15 år sedan kvar i mig. I andra sammanhang får bara vissa delar av min personlighet vara med, av olika skäl. Det verkar som om man ibland förändras utan att man märker det, man är så att säga upptagen med att leva under tiden. 
 
Tur att man kan stanna upp ibland, exempelvis kring årskiftet, och fundera på vem man är och vem man borde vara.  Synd att funderingar kring saker inte alltid leder någonstans. Jag säger som Elvis: "a little less conversation, a little more action".

RSS 2.0