Min vän Dominikus

I mitt rum i Uppsala har jag ett vykort med en bild av helgonet Dominikus. Han som grundade predikarorden, en samling munkar (och sedan också nunnor) som vandrade kring, barfota, och predikande omvändelse under medeltiden.

Den mest kände dominikanen heter Thomas av Aquino, hans skrifter, som han skrev under 1200-talet, ligger ännu till grund för den moderna katolska filosofin. Det Thomas gjorde var att visa hur den kristna tron och dåtidens naturvetenskap passade ihop. Från den återupptäckte greken Aristoteles och genom sitt eget skarpa förnuft skapade Thomas ett stor teologiskt verk som heter Summa teologica. Det blev inte färdigt för mitt i arbetet kände Thomas att den kunskap som gäller Gud och allting är så mycket större än vad ord kan beskriva. Han hade fått uppenbarat för sig större ting än vad mänskliga ord kan uttrycka.

Men Dominikus skriv ingenting. Han predikande. Han talade med de han mötte, och i hans ordens regler står också ”tala alltid om eller med Gud”. Ord är bra, fast det inte alltid räcker. Kanske är det skillnad på talat och skrivet ord. Jag har en god vän som säger att han inte tycker om att skriva, men gärna pratar. Kanske var det så Dominikus också kände. Samtalet om Gud, och med Gud, är större än nedskriven undervisning. Att skriva är en svår konst, men att tala kan få saker och ting att klarna, tanke möter tanke, ord bryts mot andra ord. Skrift har nästan alltid varit envägskommunikation, men det talade ordet mötet ett öra, som sitter fast i en person, där orden får landa och studsa tillbaka.

Människor är ju olika, ord är viktiga för oss alla, några gillar att skriva, andra att läsa, några tycker om att prata, andra att lyssna. Några gillar inte ord alls, för de menar kanske att orden inte förmår beskriva den verklighet de upplever. Vi får se hur det blir. 


Konservativ vänsterkritik

Jag fick Nina Björks bok Lyckliga i alla våra dagar i julklapp av min syster. En bok som jag önskat mig, men glömt att jag önskat mig. Därför blev jag förvånad och glad när jag öppnade mitt paket.

Nina Björk är intressant tycker jag. Hon är kritisk mot kapitalismen ur ett vänsterperspektiv, men på ett annorlunda sätt som tilltalar mig. Jag tröttnade ju på vänstern för ett tag sedan, eftersom den ofta allierar sig med liberalerna i en rad värdefrågor och i kritiken mot religionen. Men Nina Björk talar om människovärde på ett sätt som gör att hennes systemkritik kan sammanfalla med min.

Värderingar, tankar om sanning och saker som är värdefulla i sig själva, är ju mer självkara än vi ibland säger. Jag uppskattar att läsa hennes bok om kritiken mot det marknasliberala samhället utifrån ett nästan värdekonservativt perspektiv. 


RSS 2.0