Fyll våra liv med lovsång!

En gång hörde jag en präst som började sin predikan med att säga ”ibland fylls mitt hjärta med lovsång” och jag har tänkt på de där orden sedan dess. Jag hör inombords hur han säger det ibland, och jag tycker det är otroligt vackert. Ibland får hans hjärta vara en plats där det ekar av lovsång.

Ibland fylls våra kyrkor av lovsång. Ibland är de tomma. Ibland fylls våra hjärtan av lovsång, ibland är de tomma och trötta.

Våra kroppar är tempel åt den helige Ande (1 Kor 6:19), säger Paulus, och hjärtat är det allra heligaste i templet, platsen för Guds varande i oss. Om hjärtat fylls av lovsång så kommer sången inte från mig själv, utan den fylls på av någon annan, av Gud. I Psaltaren står det att Herren är i sitt heliga tempel. Hans tron är i himlen (Ps 11:4), men han är också hos de som är ödmjuka. Jesus bekräftar ju detta när han säger ”saliga är de ödmjuka, de ska ärva landet. Saliga är de renhjärtade, de ska se Gud” (Matt 5:5, 8). Men innan hjärtat blir rent är det kanske tungt och trasigt, då säger psalmisten: ”ett förkrossat hjärta föraktar du inte, o Gud” (Ps 51:19).

Ibland fylls mitt hjärta av lovsång, ibland måste jag stanna upp och inte annat göra än att märka hur någon sjunger i mitt hjärta. Jag upplyfter mitt hjärta, jag låter hjärtat och lovsången som finns där få ljuda högt i mitt liv.

Idag, när jag läste tidningen, kom orden ”fyll våra liv med lovsång” till mig. Jag överrumplades av de där orden. Jag hade just inte tänkt på något särskilt, tidningen handlade om något annat, men orden fanns där – tydliga: Fyll våra liv med lovsång!

Hjärtat ska vara templets allra heligaste, i hjärtat ska Jesus fullborda sitt goda verk i oss – och lovsången, tacksägelsen, ska höras där och inget annat ljud ska låta.

Vi tackar Fadern som gjort oss värdiga, att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset (Kol 1:12), som Paulus skriver.

Tack för det du gör i mitt liv, Herre, tack för att du kan göra trasigt till helt och det som ekar tomt till en plats för lovsång. 


Början

I sin påsknattspredikan sa påven att ängeln, som säger till kvinnorna vid den tomma graven att "gå till Galileen", pekar på att vi alla får lov att återvända till vårt första möte med Jesus. Det var ju just i Galileen som Jesus träffade sina lärjungar i början.

Jag har ibland känt det behovet, att återvända - i minnet - och fundera över min vandring med Gud och var den började. Det är en lång väg och jag vet faktiskt inte vad som var första steget eller vem som egentligen tog det.

För Gud började det före världens skapelse. Gud, som i sig själv rymmer allt och hos vilken inget saknas, bar en längtan. Tänk vad fantastiskt: Gud ville skapa. Inte för att han behövde eller borde, utan bara för att ge utlopp för sin kärlek. Kärlek är ju livgivande och kreativt. Bli till, sa han, och det blir till, alltet. En början med avstamp i evigheten. En start på något magnifikt. Men redan före skapandet så hade Gud längtat.

För mig började det alltså innan jag föddes. Innan jag flätades samman hade Gud valt ut mig, och älskat mig först. Tänk om detta gäller för alla människor. Att våra liv är ett svar på en längtan. Att vi, var och en, är efterlängtade, eftersökta.

Att upptäcka detta är ju hissnande. Att vilja leva som om jag trodde detta är en pilgrimsfärd. En färd genom främmande land, hemåt. Men när upptäckte jag? När märkte jag vad jag trodde?

Den som mins sin omvändelse som omvälvande har nog nytta av att hålla fast vid det minnet när livet svajar. Men den som vände sig långsamt om, som inte kan säga när det började, för den kan det större perspektivet vara till hjälp, kanske.

Ibland tänker jag på när jag var nykristen, när jag bad första gångerna. Jag minns nog friden jag kände då. Jag minns hur jag landade i mig själv lite. Jag minns längtan jag kände, eller att få veta mer. En längtan som kanske var ett svar på att någon annan längtade efter mig. Till de minnena återvänder jag gärna i påsk.


Askonsdagens predikan

Askonsdagen har sitt ursprung i fornkyrkans liturgi. Här fick de som varit uteslutna ur kyrkans gemenskap möjlighet att vända tillbaka till församlingen och be om förlåtelse för de synder man gjort. Den tidiga biktordningen kallades därför för det andra dopet. På den tiden gjordes bikten i församlingens centrum. Den förlåtelse som vi får för allvarliga synder, sådana som helt skiljer oss från gemenskap med Gud, den kan vi se som ett återvändande till vårt dop. Förlåtelse är ju dopets frukt, varje gång vi ber Gud om förlåtelse så påminner Gud oss, som svar, om att vi är döpta. Återupptäck ditt dop, inse djupet av korsets triumf. Underbart har han skapat oss, men än mer underbart har han återlöst oss.

Den gammaltestamentliga texten idag är en bön om förlåtelse. En bön i tillit. Ord som uttrycker en längtan efter förlåtelse. Manasses bön är det botfärdiga hjärtats bön.. Låt oss be om botfärdiga hjärtan. Använd årets fastetid till att upptäcka ditt eget behöv av förlåtelse, att förlåtelse är den grund varpå ditt liv vilar. Manasse vet det. Han vet att Gud räddar de ovärdiga, att han är de botfärdigas Gud.

Paulus påminner oss om att det ibland kan vara bra att just hamna i ett läge där man känner sig bedrövad över sina synder. Lutherska teologer kallar det där för "syndanöd". När jag inser min synd, för att jag förstår vad som är rätt och vad som är fel, och sedan söker efter tröst hos Jesus. Men också misströstan kan vara ett svar från den som upptäcker sina synder. Man kan känna skam istället för skuld. Men det botfärdiga hjärtat längtar efter förlåtelse. Det botfärdiga hjärtat vet att ingen synd är så stor eller så liten att Gud inte kan förlåta. Vi får be om botfärdiga hjärtan.

Jesus talar till tvivlare i Evangeliet idag. Han talar till de som vill sätta honom på plats. Och han talar om att hans lärjungar inte behöver fasta medan han är med dem, men att det ska komma en tid då de ska fasta. Den tiden är nu. I vår tid lider kyrkan på ett mycket speciellt sätt. Martyrkyrkorna runt om i världen plågas av konflikter där religionen blir till slagträ och här hemma förstår inte alltid kyrkans egna makthavare vem som egentligen bestämmer. Några tycker om det gamla vinet bättre än det nya. Människorna älskade mörkret mer än ljuset. Men säger vi att vi själva inte har syndat så ljuger vi. Betonar vi andras synder mer än våra egna så gör vi Gud till lögnare. Prästerna är ju ålagda att be för de som avlägger bikt. I kyrkans gemenskap delar vi varandras lidande, vi bär varandras bördor - vare sig vi vill eller ej. Och Jesu kärleksverk handlar om att offra sig för andra. När vi lever i en svår tid och vi gärna vill fråga vad den eller den sysslar mer eller tror och varför alla andra inte gör rätt så kommer Kristi offer som en riktningsgivare för oss. Längtar vi själva efter förlåtelse? Eller gäller det bara för andra? Är vi redo att bära varandras bördor eller inte? Har vi själva blivit förnyande i våra tankar så att vi kan dricka det nya vinet, eller tycker vi bättre om det gamla? Har vi botfärdiga hjärtan? Längtar vi efter förlåtelse?

Låt oss be Herren att han vill ge oss hjärtan som är vända till honom. Ty ett förkrossat hjärta ska du, o Gud, inte förakta. Amen.


Predikan på Septuagesima

Hur blir det för oss? frågar Petrus.

Ni ska få sitta på 12 troner, säger Jesus.

Skönt att höra, skönt att veta. 

Hur fick Petrus tillgång till den där tronen? Ibland tänker vi att det är självklart. Klart att apostlarna, som var så nära Jesus borde sitta bra i himlen. Och i Uppenbarelseboken står det också om att den himmelska stadens mur har namn på de tolv. 

Kyrkan, apostlarnas efterföljare, har då och då gjort ett stort nummer av detta. Apostlarnas himmelska troner har nästan blivit uthuggna här på jorden. Några har tagit ut sitt goda i förtid. Kyrkan har ibland höljt sig i guld och ädelstenar, frotterat sig i siden och sammet och använt kungavärdigheten som Jesus ger alla döpta till att bidra till orättvisor och orättfärdighet. Just när kyrkan har tänkt att de där tronerna borde stå här på jorden, i palats gjorda av guld, har man kanske minst av allt förstått Jesu ord.

Varför har nye påven talat om en fattig kyrka för de fattiga? Varför vill många att kyrkan och staten ska vara åtskilda? Varför säger Skriften att kärleken till pengar är roten till allt ont?

Jo, svaret finner vi i orden "de första ska bli de sista och de sista ska bli de första". Detta underbara mystiska budskap från Jesus om att den som sår under tårar ska få skörda med jubel. Detta som Jesus ropar i bergspredikan om att de är saliga som är fattiga och ödmjuka.

Petrus satt aldrig på någon tron här i världen. Han kämpade trons goda kamp bland fattiga, sjuka och utsatta. Silver eller guld har jag inte, säger han till lama tiggare, men trons kraft, den bar han. Petrus dog martyrdöden, han spikades upp och ned på ett kors. Han sådde verkligen under tårar. Därför har han en tron att sitta på i himlen, inte en tron att skryta med, inte en tron att se ned på andra från. Nej, en tron som lyser av ödmjukhetens och fattigdomens ljus, korsets kärleksljus. 

Den som offrar sitt liv, som lämnar allt och följer Jesus, den kan lita på att det kommer att ordna sig till sist. Den som släpper det krampaktiga greppet och sitt eget liv ska bli uppfångad av änglarnas händer och bäras genom världen så att den inte stöter foten mot någon sten. Men den som försöker rycka åt sig himmelriket med våld eller som tar ut sitt goda i förväg och på andras bekostnad, måste omvända sig och öva sig i ödmjukhet. 

Låt oss be att Herren vill göra oss till ödmjuka och fattiga tjänare som tar emot från Gud allt det han har i beredskap åt oss. Amen.


Kom, du mitt ljus

När jag döptes räcktes ett stearinljus över till mig och någon sa: Ta emot detta ljus och minns att Jesus har sagt ”Jag är världens ljus, den som kommer till mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12).

Jag minns att jag stod där och upplevde hur jag hade kommit till honom som var världens ljus. Där stod jag och höll krampaktigt i mitt stearinljus, som fick vara en symbol för att det livets ljus som jag hade fått.

Det står skrivet att det ska gå upp ett ljus över dem som sitter i mörker och dödsskugga (Luk 1:79). Mitt i mörkret och i döden kan den som har öron höra hur någon ropar ”kom”. Den som kommer till mig, säger Jesus, den ska ha livets ljus. Till de som sitter i mörkret ropar Herren: Kom fram (Jes 49:9). Kom fram i ljuset!

Herren ropar: Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala (Jes 55). Kom och hämta kraft som du får av den Herre som är Gud, han som ger oss ljus (Ps 118:27).

Kom och följ mig, säger han som är livets ljus (Matt 19:21). Lämna allt och följ honom.

Kom alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila (Matt 11:28).

Kom, ropar Anden åt Kyrkan (Upp 22:17). Också kyrkan, som redan en gång kommit fram i ljuset, behöver ständigt träda ut ur mörkret på nytt. Dopljuset behöver tändas igen. Ständigt ropar Anden ”kom” åt oss. Åter och åter får vi komma nära ljuset. Lysas upp och ta emot. Men människorna älskade mörkret mer än ljuset (Joh 3:19) och drog sig tillbaka – bort från ljuset. Då får Herren kalla oss igen, ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Pet 2:9). Och när vi hör hur Gud ropar, då blir hans ord den lykta för vår fot (Ps 119:105) som alltid leder oss till livets ljus som han vill skänka oss.


Religion och andlighet

Jag hörde från en meditationsinstruktör som sysslar med kristen djupmeditation att det ibland blir så att meditationen för vissa är så omvälvande att de funderar på att lägg om sitt liv. De säger, efter att ha mediterat, att de vill åka till Tibet.

Några prövar på kristen mystik och vill bli buddister. Ibland kritiseras den kristna mystiken just därför av bibelfundamentalistiska grupper. De tror att kristendomen inte rymmer meditation och att det är smygbuddism det handlar om. De kanske har fel, tror jag. Kristendomen har under alla år bevarat meditativa, kontemplativa och mystiska bruk som bevarar och berikar den kristna tron. För tro går inte bara att fundera över, den behöver också upplevas som relation till Gud samt levas som en frukt av bön.

Nåväl, varför vill några som kommer i kontakt med kristen mystik, och gillar det, inte fördjupa sig i kristendomen utan i buddismen? Jag tror det har att göra med att många inte förknippar kristen tro med anlighet, utan med dogmer och teser. I den nordvästliga kyrkan har inte mystiken och andligheten bejakats på sista tiden. När dessa saker nu kommer tillbaka är det rimligt att bereda rum åt dem. För kristen tro är tron på olika mysterier, sådant man inte kan förklara helt. Kristen tro är också relation, överlåtelse och tillit.

Jag är inte motståndare till att försöka förena tro och vetande, men inte heller till att med resten av kroppen möta Gud. Hela människan, med alla henens sinne, får lov att möte, tillbe och ta emot det som Gud är och det som Gud vill. Bön utan ord, tystnad och betraktande av Andens gudstjänst i våra hjärtan är delar av den kristna andligheten, mystiken, som vi får återupptäcka.


Det funkar i alla fall

I en kristen församling, eller i ett kristet samfund, som inte betonar kyrkan som sakramentsförvaltare blir det mycket viktigt med mellanhänder. De som ska tala eller sjunga om Gud blir mycket viktiga. Alla som deltar i gudstjänsten blir varandras inspiratörer. Vad de andra gör, hur de ber och vad de säger blir viktigt för vad du själv kommer att förstå av Gud.

Om pastorn är dålig eller om folk i församling är kyliga eller otrevliga så är det ju det som grundar vars och ens förståelse för hur man ska vara om man är troende. Där man betonar Guds mellanhänder ställer man också höga krav på predikans kvalitet eller på folks leenden och innerlighet. Det är inte helt dåligt detta, men i ett konkurrenssamhälle funkar den här typen av kristendomen helt fel, tänker jag.

Jag går nog inte i första hand i kyrkan för att möta en präst eller mina vänner. Jag går dit för att slippa mellanhänder. Där man betonar kyrkan som platsen där Gud själv talar till oss i Ordet och i Sakramenten blir en dåliga predikan inget som egentligen förstör gudstjänsten. Så länge Jesus själv möter  oss i nattvarden och i texterna som vi läser så spelar det ingen roll vad massa fumliga människohänder slarvar med.

Den kristna människan vill ju bejaka att hon är ett barn av Gud, ett barn med beroende av sin himmelska förälder. Livet och verket och allt beror inte av oss. Vi har tagit emot livet som en gåva, det är det som är grejen. Jesus säger att vi inget kan göra utan honom, vi försöker i alla fall. Men risken är att vi själva kan stå i vägen för Gud när han söker oss eller andra. I Gudstjänsten vill Gud möta oss, då ska ingen präst eller någon kör stå i vägen – det hela hänger inte på dem.

Trots detta spelar det ju roll för oss hur vi blir bemötta av de som är kristna, av kyrkvärdar och präster, av konfirmandledare och receptionister. Men vi måste minnas vår egen svaghet och att vår svaghet är något vi delar med andra. Det är Gud som kan fulkomna sin styrka i vår svaghet. Om vi vågar erkänna att det inte hänger på oss. Det funkar i alla fall.


Boktips: Starkare än hatet

Jag vill tipsa om den här boken. Den påminner ibörjan om "Pojken som kallades Det". Det är en sann historia om en pojke som sedan blir en ung man, han börjar boken med att berätta om hur han blir övergiven av sin mamma, han får sedan bo hos sin alkoholiserade pappa som misshandlar honom. Sedan från fosterhem till sinnessjukhus till uppfostringsanstalt till gatubarn till prostituerad och så vidare (vad det nu betyder i det här avseendet). Spännande, ibland blir man arg och ibland ledsen och rörd. Jag säger inget om slutet. 

Nu

Har tänkt på många saker, men jag skriver det här:

Jag läser ju en bok med undervisande tal av Mäster Eckhard. Ett av dem har en inledning som jag gillar mycket. Där talar Eckhard om de som säger ”om jag bara vore på en annan plats, bland andra människor då…” eller ”om jag bara vore den eller den”. Han säger att sådant inte är mer än egoismen som spökar. Istället för att ta tag i sitt liv, skyller vi ifrån oss. Vårt ego vill egentligen inte vårt eget bästa, trots allt, det är det ju Gud som vill, menar Eckhard. Men det här är bara en bisak. Grejen är alltså att vi tror att om vi drar oss undan, från den plats där vi är nu, så blir det lättare att leva så som vi egentligen vill. Någon säger ”när jag blir gammal ska jag ägna mig åt religionen” och någon annan säger ”det vore lättare att be om jag inte hade min stressiga vardag”.

Jaha, men om det är något som jag tror är viktigt så är det detta med att det är ditt vanliga liv, där du är just nu, som Gud vill helga och använda. Visst vill han rycka upp och förändra radikalt ibland, men också i det lilla, med små förändringar här och nu, är mycket viktiga. Ibland tror vi att vi måste ta sats långt för att klara att bli de vi vill eller bör vara, men tänk om det börjar med små saker, små steg, i vardagen. Gud är också där.

Igår var jag uppe länge, det var ju nyårsafton och jag jobbade i ett kök med att servera glögg och osttårta (som jag själv inte tycker om). Det blev en paus i arbetet och jag satte mig en stund i sorlet bland gästerna, trots allt buller och sådant kände jag mig väldigt lugn och trygg, där jag satt tillbakalutad och eftertänksam. Det krävs inget kloster för att jaget ska tystna, lugn och ro finns också mitt i bruset. Faktiskt.

Jag har tänkt på när jag varit som lyckligast på sista tiden, och jag tänker på att det just varit sådana ögonblick. På väg till skolan i snöstorm, och jag har känt mig så fruktansvärt tillfreds med livet, på tåget till Dalarna, som var tre timmar sent, flera var arga, men jag kände mig glad – av någon konstig anledning, och så igår, lugn mitt i allting.

Det är inte tiden och platsen som spelar roll, för mig. Det går inte att säga ”om jag bara vore där eller där, eller om jag bara vore den eller den”. Livet är som det är, du är där du är. Gräv där du står, som Paulo Coelho skulle ha sagt…


Nyårsaftons morgon.

Snart är det nytt år. 2012 har varit relativt bra. 
 
Jag tänker ibland på att jag inte vet vem jag är. Ibland har man en klar självbild tror jag, men sedan utmanas den av möten och nya erfarenheter. Man trodde att man var på ett visst sätt, men så visar det sig att man förändrats. Som om det inte vore nog förvirrande så kan man ju ibland bli påmind om vem man var en gång, när man möter personer eller situationer där man nästan kastas bakåt i tiden igen. När jag träffar barn och ser och hör vad de gör och säger känner jag ofta att jag har mycket utav den jag var för 10-15 år sedan kvar i mig. I andra sammanhang får bara vissa delar av min personlighet vara med, av olika skäl. Det verkar som om man ibland förändras utan att man märker det, man är så att säga upptagen med att leva under tiden. 
 
Tur att man kan stanna upp ibland, exempelvis kring årskiftet, och fundera på vem man är och vem man borde vara.  Synd att funderingar kring saker inte alltid leder någonstans. Jag säger som Elvis: "a little less conversation, a little more action".

Den heliga familjen och alla barn

Det var två barn här på Berget vid frukosten. Och i Svenska kyrkan är det söndagen då vi tänker på barnens rättigheter. Barn är viktiga på olika sätt. Ibland är de förebilder för oss, de kan vara vår glädje eller någons sorg. Men barn kan också vara små djävlar, det tänker jag på ibland när någon romantiserar barnaskapet för mycket. 
 
Barn är på väg att bli vuxna, i många avseenden är de oskyldiga och ansvarsbefriade, de lever i nuet och allt. Men att den kristna kyrkan lyfter upp barnen har kanske inte att göra med deras oskuld eller att de inte behöver ta ansvar. Istället handlar det nog om deras beroendeförhållande till en förälder. Så ska ditt beroende vara till Gud, alltså, som ett barns förhållande till sin mamma eller pappa. 
 
Glad söndag!
 

Gud, en fader och en moder

Jesus hade två världsliga föräldrar, men bara en biologisk. Josef var fosterfar men med från början. Han var Jesu pappa så mycket han kunde, men väldigt bortglömd, kanske delar han det ödet med fler pappor. Pappor kan ju också vara föräldrar och det är viktigt att vi kommer ihåg det ibland.

Yngre föräldrar, och föräldrar som vill och som pratar om det kan faktiskt lösa det så att både föräldrarna deltar aktivt i barnets fostran redan från början. Men det är trots allt fortfarande inte det normala i världens mest jämställda land att både tar lika mycket ansvar för barnen.  Mammor är föräldrar och pappor är lekfarbröder eller kompisar.

Också i kristendomen, där Gud kallas Fader, har faderskapet varit svårt att greppa för många. Det är enkelt att göra bilder av Gud som vis man, krigare eller konung, men hur ofta har vi sett Fadern med Sonen i famn? I trosbekännelsen står det ju att Jesus är ”född av Fadern före all tid”. Vad innebär det?

Behöver vi uppvärdera faderskapet? Eller ska vi kalla Gud för moder istället, så att vi kan greppa det hela? ”Nej”, sa en nunna jag träffade nyligen, ”Jesus säger ’fader’ och jag håller mig till Jesus”. Okej, men då får vi tala mer om vad faderskap är och vad det bör vara.


Min vän Dominikus

I mitt rum i Uppsala har jag ett vykort med en bild av helgonet Dominikus. Han som grundade predikarorden, en samling munkar (och sedan också nunnor) som vandrade kring, barfota, och predikande omvändelse under medeltiden.

Den mest kände dominikanen heter Thomas av Aquino, hans skrifter, som han skrev under 1200-talet, ligger ännu till grund för den moderna katolska filosofin. Det Thomas gjorde var att visa hur den kristna tron och dåtidens naturvetenskap passade ihop. Från den återupptäckte greken Aristoteles och genom sitt eget skarpa förnuft skapade Thomas ett stor teologiskt verk som heter Summa teologica. Det blev inte färdigt för mitt i arbetet kände Thomas att den kunskap som gäller Gud och allting är så mycket större än vad ord kan beskriva. Han hade fått uppenbarat för sig större ting än vad mänskliga ord kan uttrycka.

Men Dominikus skriv ingenting. Han predikande. Han talade med de han mötte, och i hans ordens regler står också ”tala alltid om eller med Gud”. Ord är bra, fast det inte alltid räcker. Kanske är det skillnad på talat och skrivet ord. Jag har en god vän som säger att han inte tycker om att skriva, men gärna pratar. Kanske var det så Dominikus också kände. Samtalet om Gud, och med Gud, är större än nedskriven undervisning. Att skriva är en svår konst, men att tala kan få saker och ting att klarna, tanke möter tanke, ord bryts mot andra ord. Skrift har nästan alltid varit envägskommunikation, men det talade ordet mötet ett öra, som sitter fast i en person, där orden får landa och studsa tillbaka.

Människor är ju olika, ord är viktiga för oss alla, några gillar att skriva, andra att läsa, några tycker om att prata, andra att lyssna. Några gillar inte ord alls, för de menar kanske att orden inte förmår beskriva den verklighet de upplever. Vi får se hur det blir. 


Sak och person

Skilj på sak och person, brukar man säga. Det är bra tror jag också. Man måste kunna diskutera sakfrågor utan att det blir personligt.
 
Men sedan är det så att man är människa. Det man är engagerad i är sådant man bryr sig om, av naturliga skäl. Inte konstigt att sak och person flyter ihop. Jag flyter ihop med mina åsikter. 
 
Jag tycker det är viktigt att man kan samtala med de som har andra tankar än de man själv har. Men hur långt kan man gå till mötes. Det är så att de som har vissa åsikter i vissa avseenden framstår som galningar eller något annat. Att vara nazist är inte bara att ha en viss världsbild, det är aldrig "bara" att ha en bild av världen, den präglar ju personen. Men sedan kan någon kallas hatisk utan att  vara det också.
 
Att möta människor med nyfikenhet är bra, och att försöka samtala med meningsmotståndare på ett civiliserat sätt är också bra. Men jag vill inte alltid skilja på sak och person, saker är ju personliga ibland. 

Menlösa barns dag

Jag är inte någon blödig person, jag gråter inte ofta. Men när jag gör det handlar det ofta om vad barn gör eller säger. Barn berör. Inte alltid positivt, men nästan alltid.  

Idag, den 28 december, är det menlösa barns dag. Det beror på att kung Herodes, som var rädd att det skulle födas en Messias som skulle ta hans jobb, lät döda alla barn yngre än två år i Betlehem. Det kan man läsa om i början av Matteusevangeliet.

Det finns många oskyldiga barn som har dött genom åren. De värnlösa, oskyldiga (menlösa), och små är de som oftast råkar illa ut. För någon månad sedan såg jag Debatt i SVT där det handlade om fosterbarn som redan i en utsatt situation fått det än värre hos de som sagt sig stå på barnens sida. Jag tänker också på barn som faller offer för övergrepp av sina föräldrar eller beskyddare. När den du litar på mest av allt sviker dig, vad ska du då ta vägen? Det är svårt att inte gråta eller svära när man hör eller möter barn, eller sådana som varit barn, som farit illa.

De är fler än man tror. Pedofiler är inte bara främmande snuskgubbar, de kan också vara präster, fotbollstränare eller föräldrar.  På menlösa barns dag får vi komma ihåg att dessa barn fortfarande lever, mitt ibland oss. Vi har ansvar för varandra!


Om ord

I mitt rum i Uppsala har jag ett vykort med en bild av helgonet Dominikus. Han som grundade predikarorden, en samling munkar (och sedan också nunnor) som vandrade kring, barfota, och predikande omvändelse under medeltiden.

Den mest kände dominikanen heter Thomas av Aquino, hans skrifter, som han skrev under 1200-talet, ligger ännu till grund för den moderna katolska filosofin. Det Thomas gjorde var att visa hur den kristna tron och dåtidens naturvetenskap passade ihop. Från den återupptäckte greken Aristoteles och genom sitt eget skarpa förnuft skapade Thomas ett stor teologiskt verk som heter Summa teologica. Det blev inte färdigt för mitt i arbetet kände Thomas att den kunskap som gäller Gud och allting är så mycket större än vad ord kan beskriva. Han hade fått uppenbarat för sig större ting än vad mänskliga ord kan uttrycka.

Men Dominikus skriv ingenting. Han predikande. Han talade med de han mötte, och i hans ordens regler står också ”tala alltid om eller med Gud”. Ord är bra, fast det inte alltid räcker. Kanske är det skillnad på talat och skrivet ord. Jag har en god vän som säger att han inte tycker om att skriva, men gärna pratar. Kanske var det så Dominikus också kände. Samtalet om Gud, och med Gud, är större än nedskriven undervisning. Att skriva är en svår konst, men att tala kan få saker och ting att klarna, tanke möter tanke, ord bryts mot andra ord. Skrift har nästan alltid varit envägskommunikation, men det talade ordet mötet ett öra, som sitter fast i en person, där orden får landa och studsa tillbaka.

Människor är ju olika, ord är viktiga för oss alla, några gillar att skriva, andra att läsa, några tycker om att prata, andra att lyssna. Några gillar inte ord alls, för de menar kanske att orden inte förmår beskriva den verklighet de upplever. Vi får se hur det blir. 


Ibland behöver man vara sträng

Många själavårdare och biktfäder har inriktat sig på att trösta och bejaka människor. De är väl vana vid att de som vill ha samtal och vägledning just är stukade, med dåligt självförtroende och negativ självbild. Då behövs ord som helar, ord som tröstar.

Mycket handlar ju om att peka på Jesus, hans tröst och hans läkedom. Mycket handlar om att peka på Guds handlande i människans liv. Här och nu. Men ibland behöver man också förmana och skälla lite. I alla fall på mig. Jag behöver höra att jag borde skärpa mig, att jag borde anstränga mig mer. Kanske är jag ensam om detta? Kanske finns ingen annan som vill höra av en präst att det är dags att ta sig i kragen?

Nåväl, ska själavårdaren peka på Jesus så får det ju vara den verklige Jesus, som säger ”omvänd er” och som säger ”är ni så tröga?”, jag vet ju att det är samme Jesus som säger att det finns förlåtelse utan gräns och som verkligen bejakar människor och ger dem fred och kärlek. Men ibland är han också sträng, glöm inte det, för det behövs ibland stränghet ibland oss! Ibland. 


Ordet blev kött

Ibland, när kristna säger att ”Gud har blivit människa” så har jag tänkte ”ja, jag vet”. Jag har uppfattat orden, och har inte någon svårighet att acceptera dem. Jesus är Guds Son, han föddes av en jungfru. Jaja, jag har hört det, jag tar till mig den kunskapen och går vidare.

Men ibland blir man berörd av det man trodde sig förstå. Min syster är gravid, om bara några dagar föds ett litet barn och jag blir morbror. Jag träffade min syster nyligen. Och då slog det mig att det jag trodde att jag fattat var som en djup brunn av saker jag inte vet något om. Jag har själv fötts en gång, men det har jag inget minne av. Jag har syskon som jag var tillräckligt gammal för att ha i knät när de föddes, men det hade jag glömt, märker jag. Hur det var med detta att barn kommer till, finns inne i en mage och sedan föds. Det är förunderligt, i ordets rätta bemärkelse. Helt otroligt.

Gud kommer till världen som ett barn. Han låg i en mage i nio månader. Den sista månaden medan Maria och Josef reste till Betlehem. Påven skrev, före han blev påve, om Maria som den första kyrkan. Hon som helt uppfylld av Gud själv verkligen var ett tempel åt Ordet som blev människa. Tänk att det är något som vi alla är ämnade för, att bära Gud och bli helt uppfyllda av Hans ande. Och tänk på att varje havande kvinna får vara en bild av hur Gud kommer till världen som ett litet barn.

Stort så det skakar och ingenting förstår jag längre.


Konservativ vänsterkritik

Jag fick Nina Björks bok Lyckliga i alla våra dagar i julklapp av min syster. En bok som jag önskat mig, men glömt att jag önskat mig. Därför blev jag förvånad och glad när jag öppnade mitt paket.

Nina Björk är intressant tycker jag. Hon är kritisk mot kapitalismen ur ett vänsterperspektiv, men på ett annorlunda sätt som tilltalar mig. Jag tröttnade ju på vänstern för ett tag sedan, eftersom den ofta allierar sig med liberalerna i en rad värdefrågor och i kritiken mot religionen. Men Nina Björk talar om människovärde på ett sätt som gör att hennes systemkritik kan sammanfalla med min.

Värderingar, tankar om sanning och saker som är värdefulla i sig själva, är ju mer självkara än vi ibland säger. Jag uppskattar att läsa hennes bok om kritiken mot det marknasliberala samhället utifrån ett nästan värdekonservativt perspektiv. 


När kyrkans tjänare gör fel

Jag talade med min styvfar om kyrkan i Tyskland. Den är djupt splittrad. Reformationen, säkert välvilligt genomförd, men också motreformationen, har medfört att lutheraner och katoliker ser på varandra som fiender, sprickan är tydligt utlevd i just Tyskland.

Jag bryr mitt huvud ofta med tankar på ekumenik och detta att vi kristna, förenade som syskon i dopvattnets renande bad, har att leva samman, som trons pilgrimsfolk i en fallen värld. Jesus säger till sina lärjungar att han vill att de ska vara världens ljus, och att de ska lysa för världen så att människor ser deras goda gärningar och därför prisar Gud. Men orden i en svensk psalm svider hårt i den splittrande kyrkan: ”Med undran och med löje ser världen hur Hon [Kyrkan] slits, av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden, i kyrkor utan fred, om Herrens frid på jorden, och hans barmhärtighet?” Herrens sårade kropp, kallas vi trots allt att älska. När Martin Luther var på det humöret skrev han vackert om sina motståndare, ”vi kristna är kallade att älska också det fula, det låga och det förvridna”. Enhet, vänskap och fred börjar i Herrens offer på korset. Han offrar sig för de som gjort honom så ont, det är inte för de goda och oskyldiga han dör, han dör för att han längtar efter människornas omvändelse, från ofrid, till frid, från hat till kärlek, från otro till tro. Det är den vägen som gäller.

Herren ber för sin Kyrka. Den är hans och beror av honom. ”Jag ber för dem”, säger Herren, ”jag ber inte för världen, men för dem.” Han vet vilket uppdrag Kyrkan har och vilka utmaningar hon har att stå emot. Utan Herrens förbön och beskydd kan ingen mänsklig styrka klara att stå emot hatet, våldet, lidelserna. Människan är renad från syndens skuld genom nådemedlen, men syndens konsekvenser och viljans frihet kan föra henne bort från Gud. Även om Kyrkan är platsen där själens läkare försöker bota syndens sår så finns det också i kyrkans hägn rader av exempel på bortvändhet. Själva instrumentet som Gud vill använda för att sprida kärlek och fred har han överlämnat åt syndare.

Det har funnits skäl för många helgon att komma med förmaningar och hårda ord till präster och biskopar som inte levt ut sina kallelser, men i bortvändhet. Deras uppgifter är viktiga, och Gud kan också använda pestsmittade händer för att räcka sin egen kärlek åt människor. Men ibland kan prästerna, som får vara Guds mellanhänder, verkligen störa kommunikationen med Gud. Om människor ser på prästen som den som bestämmer i kyrkan eller den som är huvudpersonen så kan prästen verkligen stå i vägen för Kristus. Om man känner rädsla eller osäkerhet inför den som tar emot bikt eller som förkunnar, vad händer då? Prästens otro kan smitta, prästens synder som kanske sopas under mattan, kanske svärtar ner också andra personer. 

Här blir det paradoxalt. Kyrkan vill bjuda förlåtelse till människor, också till präster som gör fel vill Herren räcka sig själv för deras synders skull. Men om prästens synd skadar förtroendet för kyrkan där han eller hon verkar, vad gör vi då? Dels kan det handla om att värdera boten högre. Har man gjort fel ska man stå för det, inte bara i hemlighet. Det får inte verka som om Kyrkans tjänare lättare kommer undan eller slipper ställa till rätta eller be om förlåtelse. Ibland är det ju så, det är inte så roligt. 

Förlåtelse är nämligen inte glömska eller nonchalans. Förlåtelse är första steget för att kunna gå vidare, så som Herren bjuder: Gå och synda inte mer!


Tidigare inlägg
RSS 2.0