Askonsdagens predikan

Askonsdagen har sitt ursprung i fornkyrkans liturgi. Här fick de som varit uteslutna ur kyrkans gemenskap möjlighet att vända tillbaka till församlingen och be om förlåtelse för de synder man gjort. Den tidiga biktordningen kallades därför för det andra dopet. På den tiden gjordes bikten i församlingens centrum. Den förlåtelse som vi får för allvarliga synder, sådana som helt skiljer oss från gemenskap med Gud, den kan vi se som ett återvändande till vårt dop. Förlåtelse är ju dopets frukt, varje gång vi ber Gud om förlåtelse så påminner Gud oss, som svar, om att vi är döpta. Återupptäck ditt dop, inse djupet av korsets triumf. Underbart har han skapat oss, men än mer underbart har han återlöst oss.

Den gammaltestamentliga texten idag är en bön om förlåtelse. En bön i tillit. Ord som uttrycker en längtan efter förlåtelse. Manasses bön är det botfärdiga hjärtats bön.. Låt oss be om botfärdiga hjärtan. Använd årets fastetid till att upptäcka ditt eget behöv av förlåtelse, att förlåtelse är den grund varpå ditt liv vilar. Manasse vet det. Han vet att Gud räddar de ovärdiga, att han är de botfärdigas Gud.

Paulus påminner oss om att det ibland kan vara bra att just hamna i ett läge där man känner sig bedrövad över sina synder. Lutherska teologer kallar det där för "syndanöd". När jag inser min synd, för att jag förstår vad som är rätt och vad som är fel, och sedan söker efter tröst hos Jesus. Men också misströstan kan vara ett svar från den som upptäcker sina synder. Man kan känna skam istället för skuld. Men det botfärdiga hjärtat längtar efter förlåtelse. Det botfärdiga hjärtat vet att ingen synd är så stor eller så liten att Gud inte kan förlåta. Vi får be om botfärdiga hjärtan.

Jesus talar till tvivlare i Evangeliet idag. Han talar till de som vill sätta honom på plats. Och han talar om att hans lärjungar inte behöver fasta medan han är med dem, men att det ska komma en tid då de ska fasta. Den tiden är nu. I vår tid lider kyrkan på ett mycket speciellt sätt. Martyrkyrkorna runt om i världen plågas av konflikter där religionen blir till slagträ och här hemma förstår inte alltid kyrkans egna makthavare vem som egentligen bestämmer. Några tycker om det gamla vinet bättre än det nya. Människorna älskade mörkret mer än ljuset. Men säger vi att vi själva inte har syndat så ljuger vi. Betonar vi andras synder mer än våra egna så gör vi Gud till lögnare. Prästerna är ju ålagda att be för de som avlägger bikt. I kyrkans gemenskap delar vi varandras lidande, vi bär varandras bördor - vare sig vi vill eller ej. Och Jesu kärleksverk handlar om att offra sig för andra. När vi lever i en svår tid och vi gärna vill fråga vad den eller den sysslar mer eller tror och varför alla andra inte gör rätt så kommer Kristi offer som en riktningsgivare för oss. Längtar vi själva efter förlåtelse? Eller gäller det bara för andra? Är vi redo att bära varandras bördor eller inte? Har vi själva blivit förnyande i våra tankar så att vi kan dricka det nya vinet, eller tycker vi bättre om det gamla? Har vi botfärdiga hjärtan? Längtar vi efter förlåtelse?

Låt oss be Herren att han vill ge oss hjärtan som är vända till honom. Ty ett förkrossat hjärta ska du, o Gud, inte förakta. Amen.


RSS 2.0