Början

I sin påsknattspredikan sa påven att ängeln, som säger till kvinnorna vid den tomma graven att "gå till Galileen", pekar på att vi alla får lov att återvända till vårt första möte med Jesus. Det var ju just i Galileen som Jesus träffade sina lärjungar i början.

Jag har ibland känt det behovet, att återvända - i minnet - och fundera över min vandring med Gud och var den började. Det är en lång väg och jag vet faktiskt inte vad som var första steget eller vem som egentligen tog det.

För Gud började det före världens skapelse. Gud, som i sig själv rymmer allt och hos vilken inget saknas, bar en längtan. Tänk vad fantastiskt: Gud ville skapa. Inte för att han behövde eller borde, utan bara för att ge utlopp för sin kärlek. Kärlek är ju livgivande och kreativt. Bli till, sa han, och det blir till, alltet. En början med avstamp i evigheten. En start på något magnifikt. Men redan före skapandet så hade Gud längtat.

För mig började det alltså innan jag föddes. Innan jag flätades samman hade Gud valt ut mig, och älskat mig först. Tänk om detta gäller för alla människor. Att våra liv är ett svar på en längtan. Att vi, var och en, är efterlängtade, eftersökta.

Att upptäcka detta är ju hissnande. Att vilja leva som om jag trodde detta är en pilgrimsfärd. En färd genom främmande land, hemåt. Men när upptäckte jag? När märkte jag vad jag trodde?

Den som mins sin omvändelse som omvälvande har nog nytta av att hålla fast vid det minnet när livet svajar. Men den som vände sig långsamt om, som inte kan säga när det började, för den kan det större perspektivet vara till hjälp, kanske.

Ibland tänker jag på när jag var nykristen, när jag bad första gångerna. Jag minns nog friden jag kände då. Jag minns hur jag landade i mig själv lite. Jag minns längtan jag kände, eller att få veta mer. En längtan som kanske var ett svar på att någon annan längtade efter mig. Till de minnena återvänder jag gärna i påsk.


RSS 2.0