Vad är ekumenik?

En gång frågade jag en prästkandidat vad hon menade med ordet ekumenik. Hon sa att ekumenik för henne var att ”vi är vi och de är de och det är okej”. Aha, tänkte jag, den hade jag inte hört förut. Jag tycker det låter fint, att jag är jag och du är du, integritet och acceptans. Vackert! Men är det en bra definition av ”ekumenik”? Vi får se.

Ordet ekumenik kommer från det grekiska ordet ”oikoumenikos” som betyder ”det som rör den bebodda världen”. Alltså ”det som har med oss alla att göra”. Ekumenik i en kristen kontext betyder alltså ”det som har med alla kristna att göra”, det som är vårt gemensamma liv, vår tro, vilka vi är, osv. Redan tidigt talar kyrkan om ekumenik, trots att den inte var uppdelad i olika samfund. Man talade om ekumenik i sammanhang som hade att göra med de stora kyrkomöte där man fastställde den gemensamma tron, vad man inte trodde och vilka man var. Dessa kyrkomöten kallas för ekumeniska.

Numera betyder ekumenik vanligen sammarbete eller samförstånd mellan olika kristna samfund. Det handlar alltså om det vi har gemensamt. Det råkar fortfarande vara så att det man kom fram till på de ekumeniska kyrkomötena för mer än 1000 år sedan är det som ännu är vår gemensamma tro.

I en kyrka som är splittrad av människors politiska eller ekonomiska intressen, deras egoistiska synder gäller ekumeniken som en påminnelse om vad vi har gemensamt. För 100 år sedan menade flera samfund att de själva ensamma var kyrkan. De andra, som kallade sig kristna utanför deras samfund, var lögnare eller vilseledda personer. Det fanns då inget behov av ekumenik med andra utanför den egna organisationen, för kyrkan fanns ju inte utanför. Svenska kyrkan menade på 1800-talet att de som inte var medlemmar i den enda sanna kyrkan – hon själv – i princip var fördömda. Så menade också många andra kyrkor. Några håller fast vi detta ännu, även om det har förändrats radikalt sista 100 åren. Detta är mycket viktigt, vi får lite glömma bort eller inte bryr oss om detta. Fast det beror ju på vad vi tycker såklart, ännu finns det väl några som tycker att Svenska kyrkan är lite bättre, lite fräschare än alla andra kristna samfund. Har kanske denna inställning pånyttfötts?

1900-talet har varit ekumenikens århundrade, vi ser det i gudstjänsten, vi ser det i teologin. De kristna bråkar inte med varandra på samma sätt längre, de samtalar, de försöker förstå varandra, de gör upp med dålig teologi och lär känna sin historia.

Det är just genom att närma sig källorna, den ekumeniska barndomen, som man från olika håll kan närma sig varandra.

1900-talet har också varit sekulariseringens århundrande. Kyrkan, som med rätta kritiseras för sitt maktmissbruk och sin dubbelmoral har fått bli en symbol för ett samhälle många har tagit avstånd ifrån, ibland med rätta naturligtvis. Människors dåliga handlande har fått stå i vägen för Guds kärlek och gemenskap. Ekumeniken blir därför än viktigare, de kristna behöver komma samman, och gemensamt möta den trasiga, ytliga och historielösa tid där miljoner människor ropar efter mening och mål.

Då går det inte för sig att kristna grälar och skriver varandra på näsan. Ödmjukt ska var och en ta sitt kors och följa Jesus. Lägga bort stolthet, egenkärlek och rädsla. Vänta inte på att någon annan ska börja, vad kan du själv göra? Eller är ekumenik att acceptera att vi inte är överrens, att vi inte behöver vara det? Ibland kanske, men ekumenik är inte passivitet, nej, låt oss bära varandras bördor, i det som har att göra med det gemensamma, så att vi uppfyller Kristi bud och älskar varandra. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0