Tiden läker inget sår

Det är inte tiden som läker något sår. Inte glömskan heller.
 
Jag möter ju både mig själva och andra när vi är lite ledsna ibland. Vi bär väl alla tunga grejer i ryggsäckarna. Ibland tror vi att om vi stuntar i våra bördor så kommer de av sig själva att försvinna eller glömmas bort. Men det är inte sant. Man måste nog lyfta fram och bearbeta det som tynger. Knuta upp knutar, värma upp det som frusit, hela det sjuka och lappa ihop det trasiga.
 
Det görs inte av sig själv, och inte av dig själv. Det görs i gemenskap, det görs genom att låta själens läkare, Jesus Kristus, titta på såret. Ta i tu med det som är krångligt, ta livet på allvar. 
 
Det är första steget som är det största steget. Vi orkar inte alltid ta det. Risken är att vi trampar fel och det är vi också rädda för. Hm, men det kan bli bra, allt kan bli bra!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0