Tålamod i grönsakslandet.

Den som döps planteras i Guds trädgård. Dör som ett frö som läggs ned i jorden och får födas på nytt som späd planta, planterad för att blomma. Dopet för människan in i nådens tillstånd, där hon genom att erkänna sitt beroende av Gud förenas med honom, i hans Son Jesus Kristus, får växa och utvecklas, i sina vita dopkläder, Kristi klädnad. Dopet omsluter oss med Guds kärlek, hans förlåtelse och hans ömhet. Åter får vi vandra fritt i Edens trädgård.

Synden har dock trasat sönder världen där de döpta ännu lever kvar.

Även om dopvattnet renar oss från skuld och skam finns syndernas konsekvenser kvar, både konsekvenser av sådant vi själva gjort och sådant andra gjort. Vi lever omslutna av nåd i en hänsynslös värld. Den döpte behöver därför utkämpa en strid, iklädd den trons rustning som Paulus skriver om. Omgiven av synd och skam, och med erfarenheter av egna avsteg, behöver vi ofta höra Jesu ord om att vi inte behöver vara rädda. Rädslan är ondskans bundsförvant. Vi kan ju tyvärr både vara rädda för det som är ont i världen som vi ser, men vi kan också vara rädda för att göra fel själva.

Vi ska inte vara rädda. Även om vi inte är skapade för att göra fel så har Gud tålamod med oss. Han ser våra barnsliga försök som den gode föräldern som vet att man inte kan allting genast, inte förstår allt på en gång. Gud vet att livet med honom är en pilgrimsresa där pilgrimen inte första dagen kan och vet allt om vem hon är och var hon är på väg.

Om en blomma får slå ut eller ej beror mycket på hur hon sköts. Den gode trädgårdsmästaren göder henne med sin kärlek och sin vänskap. Han ansar henne med förmaningar och förlåtelse. Men tålamod och plats att växa ger han rum för blomman att blomma. År efter år. Inte rycker han upp någon med rötterna som fortfarande kan slå ut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0