Snart börjar vårterminen

På pastoralinistutet i Uppsala utbildas framtidens präster. Vi som ska ta över. På oss finns förväntningar. Svenska kyrkan förändras mycket just nu och många har tankar om vad framtidens kyrka ska bjuda. På Pius är vi ett glatt gäng individualister som får lära oss att köra vårt eget race, hitta på vår egen liturgi, stå för våra egen åsikter och att det viktigaste av allt, vi får lära oss att aldrig säga emot. Likt amatörskådespelare ska vi bejaka allt, säga ja till allt och förstå och acceptera allt.

Jag raljerar inte nu, jag överdriver inte, tvärtom. Jag beskriver något jag upplever, precis som jag lärt mig att göra. Min upplevelse av verkligheten är den skattkista, den enda, som jag har att ösa ur när jag möter människor framöver i gudstjänst och liv. Vad tror jag att Jesu uppståndelse innebär? Vad betyder den för mig? Vem är jag? Den frågan är kanske den väsentligaste, för mitt eget jag, mitt varumärke, den jag vill vara, är det vapen jag lär mig att slipa på Pius.

Biskop +Lennart Koskinen höll en retreat på Stiftelsen Berget hösten 2012. Då sa han att resan mot Gud början med ”jag och det”, fortsätter med ”jag och Gud”, ”jag och du” och slutar med bara ”jag”. Jag fann det märkligt och tänkte på +Koskinens företrädare från 300-talet, biskopen Augustinus av Hippo, som talade om att vara ”inkrökt i sig själv”, detta som Jesus, enligt samme Augustinus befriade mänskligheten från. Tanken på att dö från sig själv för att finna sig själv, en klassisk och helt underbar utgångspunkt att begrunda – särskilt för prästkandidater som villigt tänker viga sina liv i tjänst åt den Treenige Guden – är det något att ha? Eller är jag mig själv nog? Behöver vi fler eller färre individualister i kyrkan? Behöver vi lagspelare? Jag bara frågar, såklart, för frågor utan svar är det bästa jag vet. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0