Från död till liv

Den människa som helt vill kontrollera allt får livsluft i ett samhälle där döden flyttas ut ur vårt primära medvetande. Jag har två gånger sätt en död människa, eller två döda människor naturligtvis. Båda gångerna stötte jag på en kall professionalism från de som på arbetstid hanterar döden samt en rädsla från de anhöriga. Det handlade om begravningar, både gångerna, inte någon av mina anhöriga, Gud ske tack.

Döden berör oss, ställer oss försvarslösa. I ett samhälle där vi söker evig ungdom vill vi inte höra talas om döden. TV-bilder från krig och svält i andra delar av världen paketeras som siffror på antalet döda, de personliga tragedierna sopas effektivt bort, vi hör en siffra och sedan är det dags för vädret. Vi bor heller inte tillsammans med äldre människor i vår tid, de gamle får flytta till särskilda boenden där vi kan hälsa på dem så sällan som möjligt, och så länge inte vår egen förälder vanvårdas så orkar vi inte tänka mer på det.

Vi vet att vi inte kan kontrollera döden, så låt oss slippa se den. Låt oss slippa se andras död, så glömmer vi att vi själva ska dö. Några människor får hicka om någon vill tala om döden. Andra bara skrattar.

I boken Rosens namn av Umberto Eco beskrivs djävulen som gråtande. ”Han skrattar inte, ty han vet vart han går.” Det är en bild som fastnat hos mig. Dödens slutgiltighet blir som ett svart hål för djävulen, i desperation drar han andra med sig i fallet. Han vet att han ska dö, han vet att döden är slutet, han har inget mer att förlora, han bryr sig inte om varken sig själv eller någon annan. Han lever för att dö.

Men människan lever inte för att dö. Om man tror att döden är slutet på livet, då fruktar man med rätta. Om man tror att de dagar man har här på jorden är de enda dagar man har, då förstår jag att man är rädd. Men de kristna fäderna talar så lite om jordelivet och så mycket om ett annat liv, att jag inte kan sluta fascineras. Jag mins psalmens ord ”o Herre giv, det nya liv, där sång och spel får välla ur tron, ur glädjens källa”. Döden är inte en fiende, utan en port till ett annat liv. Redan här i tiden är det ju så; dopet beskrivs ju med rätta som en resa från död till liv. Det är både en verklighet här och nu, och en bild av det som kommer att ske.

Det är gott att dö från sin egoism, från sin fåfänga tro på sig själv, från ensamhet och mörker. Det är gott att födas på nytt till ett liv där tjänande, där givande och tagande är det stora, där ensamheten inte mera är. Den som är döpt behöver inte frukta den fysiska döden, för hon har redan dött och uppstått, klivit upp ur det välsignade vattnet, iklädd Kristi lidande kärlek. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0