Det funkar i alla fall

I en kristen församling, eller i ett kristet samfund, som inte betonar kyrkan som sakramentsförvaltare blir det mycket viktigt med mellanhänder. De som ska tala eller sjunga om Gud blir mycket viktiga. Alla som deltar i gudstjänsten blir varandras inspiratörer. Vad de andra gör, hur de ber och vad de säger blir viktigt för vad du själv kommer att förstå av Gud.

Om pastorn är dålig eller om folk i församling är kyliga eller otrevliga så är det ju det som grundar vars och ens förståelse för hur man ska vara om man är troende. Där man betonar Guds mellanhänder ställer man också höga krav på predikans kvalitet eller på folks leenden och innerlighet. Det är inte helt dåligt detta, men i ett konkurrenssamhälle funkar den här typen av kristendomen helt fel, tänker jag.

Jag går nog inte i första hand i kyrkan för att möta en präst eller mina vänner. Jag går dit för att slippa mellanhänder. Där man betonar kyrkan som platsen där Gud själv talar till oss i Ordet och i Sakramenten blir en dåliga predikan inget som egentligen förstör gudstjänsten. Så länge Jesus själv möter  oss i nattvarden och i texterna som vi läser så spelar det ingen roll vad massa fumliga människohänder slarvar med.

Den kristna människan vill ju bejaka att hon är ett barn av Gud, ett barn med beroende av sin himmelska förälder. Livet och verket och allt beror inte av oss. Vi har tagit emot livet som en gåva, det är det som är grejen. Jesus säger att vi inget kan göra utan honom, vi försöker i alla fall. Men risken är att vi själva kan stå i vägen för Gud när han söker oss eller andra. I Gudstjänsten vill Gud möta oss, då ska ingen präst eller någon kör stå i vägen – det hela hänger inte på dem.

Trots detta spelar det ju roll för oss hur vi blir bemötta av de som är kristna, av kyrkvärdar och präster, av konfirmandledare och receptionister. Men vi måste minnas vår egen svaghet och att vår svaghet är något vi delar med andra. Det är Gud som kan fulkomna sin styrka i vår svaghet. Om vi vågar erkänna att det inte hänger på oss. Det funkar i alla fall.


Kommentarer
Postat av: Jonas Karlsson

Min upplevelse är att en lågkyrklig (eller åtminstone "pingstig") gudstjänst ofta betonar det inres möte med den Helige Ande starkt: det är i församlingens gemensamma bön (= alla ber samtidigt, många mumlande, en del högt, en del tyst) och i församlingens gemensamma sånger som det mest intima gudsmötet generellt sker (om vi bortser från nattvarden). Jesus möter oss alltså IRL även där, tror jag att många upplever. (Det blir kul att ses, Jim!!!)

Svar: Ja, det är väl bra, men tänk den dag då man är lite trött osv. Skönare än det inte hänger på mig, så att säga.
Ja, våren är i antågande.
Jim Lagerlöf

2013-01-05 @ 02:43:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0