De kristna och bögarna...

Det här med kristendomen och homosexualiteten är ett gäckande tema, både nu och då. 

Här kan man läsa biskop Åke Bonniers inlägg i en debatt kring huruvida Svenska kyrkan är för eller mot homosexualitet. En konstnär ville ge en altartavla till Skara domkyrka, de tackande nej, då blir folk fundersamma. 

När man är inne på att några kristna är negativa till hbtq-personer medan andra är positiva, tycker jag att det kan vara viktigt att vara lite tydlig med att saker kan vara mer komplicerade. Som vanligt, lite viktigt, lite tråkgit. Inte svartvitt, aldrig svartvitt.

Jag känner exempelvis hbtq-personer som samtidigt är präster men som inte vill viga samkönade par utifrån sin tro på att äktenskapet är en annan kallelse. Är de svartfötter, hatar de sig själva?

Sedan finns det de som så att säga älskar hbtq-personer men inte alla deras handlingar, eller de som älskar hbtq-personer och en hbtq-livsstil men som samtidigt upplever att ekumenik och betoning av olika typer av kallelser också är viktigt. Är det okej, eller har de missat något steg i den empatiska evolutionen? 

Jag själv tror inte att homosexuella är syndare eller att deras handlingar automatiskt är synder. Men jag tror heller inte att äktenskapet är något annat än relationen mellan en man och en kvinna som av fri vilja valt att resten av sina liv leva samman i öppenhet för att få och fostra barn. Men det är - verkligen - inte den enda kallelse som finns, tänker jag. Äktenskapet har ju blivit en stridsfråga, är man för eller emot samkönade äktenskap? Man är en god eller ond människa? 

Kärlek har inte med kön att göra, kärleken är större och viktigare, den går inte att stänga in i ett äktenskap eller liknande. Alla människor är kallade att ge och ta emot kärlek. På olika sätt.

Jag vet att många människor, inte minst aktivt kristna, har gjort och sagt fruktansvärda saker mot och om homosexuella. Jag vet att folk varit rädda att "komma ut" i kristna kretsar osv. Jag försvar inte sådan orättfärdighet. Men jag bejakar att vi är olika och har olika möjligheter och olika gåvor. Vi bestämmer inte vilka vi är, vi får bejaka att någon annan bestämt åt oss. Poängen är att vi får försöka förstå vilka vi är för att sedan i kärlek leva ut oss själva. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0