Att missa målet

Idag lyssnade jag på en inspirerande föreläsning om konfirmation. Mycket var lärorikt och intressant. Jag lärde mig en del, tyckte om engagemanget och tilltalet och tyckte det hela var viktigt. Men jag reagerade på en småsak.

Föreläsaren sa att synd betyder ”att missa målet” och att det kan jämföras med att kasta pil mot en piltavla och att missa; att man har en god vilja men att man misslyckas att genomföra den.

Det kanske låter bra; att synd är att misslyckas. Men vad får ett sådant tänkande för konsekvenser?

Det är riktigt att det grekiska ordet för synd ”hamartia” betyder ”att missa målet”. Men är det vilket mål som helst det handlar om? Är det mina egna, subjektiva mål det gäller, eller är det Guds mål? Det mål han har tänkt för mitt liv? Är målet samma sak som min potentiella tillblivelse så som den jag var skapad att bli? Man kan ju tänka sig att den som skapade mig tänkte på mig på ett särskilt sätt, att det finns en idé om mig så som fullt ut utvecklad. Någon som lever i kärlek, fred och som bryr sig om andra – det är kanske målet för mitt liv, ett mål jag missar ibland. Av olika skäl.

Ibland missar jag detta, Guds mål, därför att jag lever i en begränsad värld. Min vilja kan inte autonomt verka som den vill, jag kan inte alltid skilja mellan begär och behov och så vidare. Då handlar det om misstag, jag ville väl men det blev fel. Men ibland är det ju så att jag inte vill det goda. Jag handlar aktivt och medvetat på ett dåligt sätt, ett sätt jag kanske ångrar efteråt och som jag inte är stolt över. Det var inte ett misstag, utan något annat, en synd. Misstagen kan vi inte riktigt ta ansvar för, vi kan kanske förbereda oss bättre och anstränga oss mer, men misstagen är ju misstag, vi råder inte över tillvarons alla komponenter, och ibland trasslar det till sig.

Men att blanda ihop misstag som vi råkar göra, med synder som är aktiva och medvetna, är problematiskt.

Mäster Eckhard skriver att viljan är något vi faktiskt har makt över. Även om det blir inte alltid blir som vi vill så bryr sig Gud om vår vilja. En god vilja är början till mycket gott. Att vi, av olika skäl, inte kan göra allt vi skulle vilja är en annan sak än att vi vill det vi vill. Det är inte synd att inte kunna genomföra all god vilja. Att vilja något ont och genomföra det däremot, det är problematiskt på riktigt. Sådant behöver man be om förlåtelse för och ta itu med. Det är inte först för misslyckanden vi behöver en frälsare, det är från den onda viljan och dess konsekvenser.

Men annars är det bra.


Kommentarer
Postat av: Kristina Patring

Bra och tänkvärt,

jag funderar både när jag läser detta och annars en del kring detta med min delaktighet i världens synd eller kanske bättre uttryckt; konsekvenserna av syndafallet för min goda vilja. Detta har ju på något vis både att göra med misstag och synd. Inte bara jag missar målet, trots all min goda vilja, utan det är något vi som mänsklighet gör om och om igen pågrund av att vi lever i en fallen värld. Tills allt har blivit upprättat på nytt och Guds rike har kommit i hela sin fullhet så är jag i behov av en Kristus som min frälsare både för mina egna synder men också för att Kristus är den ende som kan lösa hela världen ifrån den synd/det missade mål som blivit konsekvensen av syndafallet. Jag tänker att i detta finns ett hopp om att oavsett om jag har misslyckats eller medvetet syndat så finns hjälp och hopp om en bättre framtid, inte utifrån min egen styrka utan utifrån att Gud inte överger varken mig eller sin skapelse i dess helhet. Vad tänker du om det?

Svar: Jag håller nog med. Konsekvenserna av syndafallet påverkar ju både möjligheten att göra misstag, och att synda, tror jag. En god vilja är kanske det enda vi kan ge Gud ibland, vi kanske inte kan fullfölja den av skäl vi själva inte kan råda över, då kan man nog inte tala om synd, men om konsekvenser av annan synd kanske.
Jim Lagerlöf

2013-01-30 @ 17:33:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0