Att komma till sin rätt

”Det var så vackert ute på landet. Det var sommar. Kornet stod gult, havren grön, höet var uppsatt i vålmar på de gröna ängarna…”

Så börjar sagan om den fula ankungen, som HC Andersen har skrivit. ”Det var så vackert” – fyra ord precis i början av sagan, som lika gärna kunnat avsluta den. För slutet är vackert. När den ledsna, ensamma ankungen, som tror att han är ful och annorlunda, upptäcker att han är en svan som lång ståtlig hals och vackra vita vingar.

HC Andresen, en av min barndoms viktigaste inspirationskällor, sa att sagan om en fula ankungen handlar om honom själv. Han var missförstådd och hånad, men till sist, i rätt sammanhang, kan han träda fram och likt en vacker svan får märka att han inte var den han trodde, egentligen var han vacker. Egentligen, när han kommer till sin rätt, är han en svan och inte en ful ankunge.

Kanske är det så att sagan handlar om författaren själv. Men det handlar nog också om mig, och om många andra som upplevt hur de på en plats varit missförstådda och utfrusna och på en annan plats, i rätt sammanhang fått komma till sin rätt.

Det var så vackert.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0