Att missa målet

Idag lyssnade jag på en inspirerande föreläsning om konfirmation. Mycket var lärorikt och intressant. Jag lärde mig en del, tyckte om engagemanget och tilltalet och tyckte det hela var viktigt. Men jag reagerade på en småsak.

Föreläsaren sa att synd betyder ”att missa målet” och att det kan jämföras med att kasta pil mot en piltavla och att missa; att man har en god vilja men att man misslyckas att genomföra den.

Det kanske låter bra; att synd är att misslyckas. Men vad får ett sådant tänkande för konsekvenser?

Det är riktigt att det grekiska ordet för synd ”hamartia” betyder ”att missa målet”. Men är det vilket mål som helst det handlar om? Är det mina egna, subjektiva mål det gäller, eller är det Guds mål? Det mål han har tänkt för mitt liv? Är målet samma sak som min potentiella tillblivelse så som den jag var skapad att bli? Man kan ju tänka sig att den som skapade mig tänkte på mig på ett särskilt sätt, att det finns en idé om mig så som fullt ut utvecklad. Någon som lever i kärlek, fred och som bryr sig om andra – det är kanske målet för mitt liv, ett mål jag missar ibland. Av olika skäl.

Ibland missar jag detta, Guds mål, därför att jag lever i en begränsad värld. Min vilja kan inte autonomt verka som den vill, jag kan inte alltid skilja mellan begär och behov och så vidare. Då handlar det om misstag, jag ville väl men det blev fel. Men ibland är det ju så att jag inte vill det goda. Jag handlar aktivt och medvetat på ett dåligt sätt, ett sätt jag kanske ångrar efteråt och som jag inte är stolt över. Det var inte ett misstag, utan något annat, en synd. Misstagen kan vi inte riktigt ta ansvar för, vi kan kanske förbereda oss bättre och anstränga oss mer, men misstagen är ju misstag, vi råder inte över tillvarons alla komponenter, och ibland trasslar det till sig.

Men att blanda ihop misstag som vi råkar göra, med synder som är aktiva och medvetna, är problematiskt.

Mäster Eckhard skriver att viljan är något vi faktiskt har makt över. Även om det blir inte alltid blir som vi vill så bryr sig Gud om vår vilja. En god vilja är början till mycket gott. Att vi, av olika skäl, inte kan göra allt vi skulle vilja är en annan sak än att vi vill det vi vill. Det är inte synd att inte kunna genomföra all god vilja. Att vilja något ont och genomföra det däremot, det är problematiskt på riktigt. Sådant behöver man be om förlåtelse för och ta itu med. Det är inte först för misslyckanden vi behöver en frälsare, det är från den onda viljan och dess konsekvenser.

Men annars är det bra.


God vilja

Att göra gott är inte det samma som att vilja göra gott. Ibland gör människor gott utan att ha velat det, det bara blir bra. Ibland gör människor ont medan de själva ville något gott. Ibland gör människor inget alls, fast de vill både det ena och det andra.

Att vilja något gott är bra, det kan få goda konsekvenser. Det kan också vara bra att vilja att man skulle vilja något gott, så att säga. Men vill man verkligen något gott om man aktivt och medvetet gör något ont? Nej. Men hur ofta är det så. Det går väl inte att verkligen vilja något annat än det man aktivt och medvetet gör? Det låter som en lögn.

Men vad innebär det? Jag har skrivit två saker. Att man kan göra ond utan att vilja det. Och att man inte kan göra ont, aktivt och medvetat, om man vill gott. Det kan vara viktigt att också påminna om att det är möjligt att bli hindrad från att göra det goda på olika sätt, detta kan leda till en dominoeffekt, för de som blir hindrade från att göra gott hindrar andra i sin tur.

Tillgång till att lära känna det goda, så att vi kan vilja det, är en springande punkt i hela resonemanget. Man kan inte vilja det goda om man inte vet vad det goda är. Man kan inte älska om man inte vet vad kärlek är. För att alltså kunna vilja det goda, vilket kan leda till att man också gör det goda, behöver man lära känna vad det goda är.


Bättre framöver?

Ibland ondgör sig människor över att människor inte är tålmodiga i vår tid. Det är så många som skiljer sig, exempelvis. Och i länder med många kloster är det numera människor som går ur rätt ofta. Jag hörde att bland jesuiterna är den en frekvens på 35 procent som hoppar av.

Man kan sitta och tänka på att folk måste lära sig att hålla ut, att hålla vad de lovar, att inte bara tänka på sig själva och så vidare. Man kan bli arg och kanske tänka på att det var bättre förr.

Det fanns en skillnad på då och nu. Förr var skilsmässa förbjuden, förr fanns inte demokrati eller möjlighet att välja och pröva olika vägar. Det handlade alltid om att lyda. Lyda naturens despoti, lyda godtyckliga – ibland goda ibland dåliga ledare, i både familjen och samhället. Det gick fort och samhället, i varje fall i väster, förändrades för de flesta radikalt. Plötsligt fick var och en ett smörgårdsbord av valmöjligheter. Tillsammans med ideal om att allt är möjligt. Att allt ligger i dina händer!

Ur ett samhälle till ett annat. Förstår vi att det skett en förändring som är otrolig? Trots att vad det är att vara människa egentligen inte förändrats alls. Vissa saker kan vi fortfarande inte påverka, vissa saker måste vi bara acceptera. Andra saker kan vi förbättra och förädla. Vi behöver upptäcka vilka gåvor och gränser livet givit oss. Inte skada andra genom kortsiktighet, och inte heller oss själva genom att inte bry oss om vilka vi egentligen är.

Det finns större möjligheter att leva innerligt idag, tror jag. Inte bara lyda utan att med själ och hjärta ge sig hän. Jag tror inte att skilsmässorna kommer öka framöver. Jag tror inte folk kommer bli sämre på att hålla löften och att vara trogna sina olika kallelser. Jag tror det handlar om att människor måste få rum att finna vilka de är, så att de – hela livet – kan försöka leva som sig själva. Kringflackandet har sin tid, livslång relation har sin. Det kanske var bättre förr, men det spelar ju ingen roll, det är ju bara framtiden som är levbar.


Vem är jag?

Du är min, säger Gud till profeten Jesaja. Jag gillar de orden, ”du är min”. Det är också vad Fadern säger när Jesus döpts. ”Du är min älskade son.”

Vi tror ju att vi är våra egna. Att vi är de som ska bestämma i våra liv, att makten och härligheten tillhör oss. Ska jag tro på Gud är det för att jag tjänar något på det. Ska jag lyda någon, what’s in it for me? Ja, så har vi råd att tänka och känna i ett samhälle där vi fått lära oss att det hänger på oss och våra val. Vem vill du vara? Bestäm själv. Det är en vacker dröm. Varje människa är sitt eget universum, punkt slut. Men när vi misslyckas? När drömmarna går i kras, vad sägs då? Du får skylla dig själv. Ryck upp dig. Kämpa vidare. Oj, vilka bördor som bundits åt våra axlar.

Du är min, säger Gud. Det betyder att det finns en trygghet. Gud tar ansvar. Han vet vem jag är för han skapade mig, han vet vad jag lider av, vad jag älskar och vad jag klarar. Det vet jag inte själv alltid. Han vet också var jag är på väg. Till Jesaja säger han ”Du är min tjänare, genom dig skall jag visa min härlighet.” Genom mig, och alla människor, vill Gud visa sin härlighet. Vi är ljusen han vill tända, blommorna han vill plantera, ikonerna där hans ansiktes ljus får återspeglas.

Du är min, det är en kärleksförklaring. Gud vill att vi kommer till vår rätt. Det gör vi när hans härlighet syns genom oss, när vi låter honom lysa upp världen genom oss. När vi håller med om att vi inte är våra egna, att vi inte lever för vår egen skull.

 


Fattigdomens välsignelse?

Efter att Franciskus och Dominikus på var sitt håll startat tiggarordnar där fattigdom var en viktig aspekt av det liv de levde blev det en diskussion i kyrkan kring om det var bra eller dåligt att vara fattig. Återspeglar rikedomen Guds härlighet eller blir den till en avgud?

Jesus själv menar att det är svårt att både tjäna Gud och mammon (alltså pengarna). Men det är provocerande att begära att vi inte ska äga något eller bara något litet. Jesus är så radikal och vi klarar ju inte att leva upp till hans höga krav, tänker vi, ska vi ens försöka?

Särskilt i en värld med stora orättvisor är det svårt att hävda att koncentrerat ägande är rimligt. Men också för att kunna leva ett fredligt liv behöver vi göra oss av med världsliga bekymmer som ägodelar kan ge oss.

Jaha, så nu får man inte äga något längre? Jo det får man väl, men är det bra? Mår vi bra av att äga mycket eller kan vi dela och dela med oss mer? Ja, den som har lite kan nästan alltid dela med sig, men mammon är en herre som säger ”mycket vill ha mer”. 


En kvinna möter Jesus

Jesus och kvinnan vid Sykars brunn.

På söndag får vi i Svenska kyrkan höra texten om när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn, i Johannesevangeliets fjärde kapitel, en mycket känd text. Den brukar presenteras så; Jesus möter en kvinna. Men jag tror det är ännu viktigare att se att det är en kvinna som möter Jesus.

En utstött kvinna. Hon går för att hämta vatten mitt på dagen, när det är som varmast, för att inte behöva möta de andra kvinnorna. Hon har haft fem män, tvärtemot vad många skulle anse vara lämpligt. Hon är samarier, en sådan som judarna, de rättrogna, inte ville umgås med. Mycket tynger kanske hennes axlar. Det är nog inte en lycklig kvinna som har gått för att hämta vatten.

Men hon går efter vatten. Denna nödvändiga dryck. Vatten behöver man också när man är ledsen, utsatt och utstött. Vatten släcker törsten, ett grundläggande behov. När vi är olyckliga gör vi rätt i att möta våra grundläggande behov. Inte hitta på saker vi inte behöver för att trösta oss, inte jaga bort ångesten med ytligheter. Kvinnan går till källan, till platsen där vattnet rinner fram. Det livgivande vattnet, som släcker törst och som hon behöver för att tvätta och laga mat. Vattnet är en grundläggande trygghet för henne, trots att mycket är jobbigt, hon håller fast vid det hon kan lita på. Under svaghetens ok finns en klarsynthet, hon har urskiljningsförmåga, och hon ger inte upp. Trots sin utsatthet, sin ensamhet, går hon för att hämta vatten, för att upprätthålla livet.

Och där, vid källan, sitter någon som bjuder henne ett annat vatten, som blir ett flöde som ger evigt liv. Där sitter han, Jesus, som kan trösta, läka och upprätta. När vi söker oss till det som är grundläggande för oss, och inte förlorar fotfästet, finner vi Jesus där plötsligt. När vi börjar med de basala behoven, kan Jesus möta oss där. Inte måste vi se efter honom i himlens höjd, inte behöver vi öppna böcker med svåra ord, nej, vi behöver gå efter vatten. Vi behöver gå till källan, vi behöver börja med våra grundläggande behov.

Det är Jesus som släcker vår törst, och stillar vår hunger. Men inte bara den kroppsliga hungern, utan också vår andliga hunger, människan ska inte bara leva av bröd utan av ord som utgår ur Guds mun. Vårt behov av att veta om att vi är älskade och efterlängtade, Guds ord om kärlek och tröst, möter oss när vi kommer till källan. ”Om du visste vad Gud har att ge”, säger Jesus, ”så skulle du be mig om vatten”. Ja, om vi bara visste vad Gud har att ge åt oss, om vi bara vågade lita på att han har stora planer för våra liv. Vi har annat att tänka på, att lösa problem vi egentligen inte har. Våra grundläggande behov har vi glömt, men funnit andra. Inte förrän vi vågar göra som kvinnan vid Sykars brunn, som tar tag i vardagens nödvändigheter, och söker efter källan, så kan vi stöta ihop med Gud, med Jesus som vill bjuda oss att dricka djupa klunkar av livets vatten. 


Sanningens ande

Ett gott ord jag ofta och på många sätt återkommer till är det Jesus säger till sina lärjungar om livet efter det att han själv gått till Fadern. De förundrade lärjungarna får höra Jesus säga att den helige Ande ska komma till dem med hela sanningen, Joh 16:13.

Hela sanningen.

Bland lärjungarna, apostlarna, finns alltså hela sanningen. Liksom Gud vid en bestämd tid uppenbarade sig i Jesus Kristus så uppenbaras denna sanning, som kyrkan förvaltar, steg för steg. I lärjungarnas gemenskap talar Anden tydligt om vem Gud är och vad Gud vill. Apostlarna har fått gåvan av Jesus, det som Jesus fått av Fadern; hela sanningen.

Vad är sanning?, frågar Pilatus inför korsfästelsen av Jesus, han som säger om sig själv att han är Vägen, Sanningen och Livet. Fråga ekar genom historien och också i vår tid: vad är sanning? Vem vågar säga att hon äger sanningen, att hon känner sanningen? Ingen enskild person kan göra det, ingen ensam människa kan äga eller avgöra sanningen. Anden kommer till apostlarna när de är tillsammans. När de, fattiga och ensamma, sitter tillsammans. När de bara har varandra. Då kommer Anden och fyller dem med liv, med tro, hopp och kärlek. Med sanning. För sanningen är mycket mer än vad ord kan beskriva; sanningen är Guds väsen, Han är sanningen och har tagit sin boning i kyrkans gemenskap, i apostlarnas gemenskap. Där ryms Gud, i sitt tempel, som är en byggnad av levande stenar. Anden är kyrkans själ. Frisk luft som för kyrkan samman, undervisar med hela sanningen den skara som överlämnar sig till, och förenar sig med, Gud.

Men där vi drar oss undan från gemenskapen, och försöker äga sanningen ensam är Anden dock stympad. Där talar Anden inte rent och klart. I bästa fall kan vi gott filtrera Andens ord genom våra personliga erfarenheter men det är i apostlarnas samvaro som Anden rätt kan förstås; i kyrkans gemenskap, kyrkans förförståelse utifrån hennes början som grundad som församling av Jesus själv. Anden förenar, för oss samman, ger oss liv. Anden splittrar inte, därför ska heller inte vi splittra Anden och Andens sanning, som är en mystisk gåva till oss från Fadern. Livgivaren, som Anden kallas, visar att liv levs i gemenskap, inte i ensamhet. Bara i gemenskapen kan vi förstå vad Gud vill med oss, var och en. Vi blir personer, med en personlig gudsrelation, först när vi förenar oss med dem som gemensamt får ta emot den Ande som vägleder med hela sanningen.


Att komma till sin rätt

”Det var så vackert ute på landet. Det var sommar. Kornet stod gult, havren grön, höet var uppsatt i vålmar på de gröna ängarna…”

Så börjar sagan om den fula ankungen, som HC Andersen har skrivit. ”Det var så vackert” – fyra ord precis i början av sagan, som lika gärna kunnat avsluta den. För slutet är vackert. När den ledsna, ensamma ankungen, som tror att han är ful och annorlunda, upptäcker att han är en svan som lång ståtlig hals och vackra vita vingar.

HC Andresen, en av min barndoms viktigaste inspirationskällor, sa att sagan om en fula ankungen handlar om honom själv. Han var missförstådd och hånad, men till sist, i rätt sammanhang, kan han träda fram och likt en vacker svan får märka att han inte var den han trodde, egentligen var han vacker. Egentligen, när han kommer till sin rätt, är han en svan och inte en ful ankunge.

Kanske är det så att sagan handlar om författaren själv. Men det handlar nog också om mig, och om många andra som upplevt hur de på en plats varit missförstådda och utfrusna och på en annan plats, i rätt sammanhang fått komma till sin rätt.

Det var så vackert.


Love is in the air

Självklara saker måste sägas med jämna mellanrum.

Ibland när vi talar om kärlek verkar det som om vi menar att kärlek är den känsla vi känner när vi vill ha något. Orden ”jag älskar dig” betyder i så fall ”jag känner en bra känsla inför dig” eller ”jag vill ha dig”. Kanske också ibland ”jag vill bestämma över dig” eller ”jag vill att du ska vara sådan som jag vill att du ska”, men det är eventuellt en annan femma.

Nu gick jag fort förbi alla mellansteg, genast till avarterna av att mena kärleken vara den positiva känsla man kan känna inför en annan, ett annat. Jaha, det är ju så det verkar. Förälskelse är väl något underbart. En känsla som engagerar både kropp och tanke. I krig och kärlek är allt tillåtet, säger man ju.

Men tänk om man slutat känna, älskar man då inte längre? Tänk om känslan förändras, vad gäller då? Tänk om känslor kommer och går? Vad är kärleken?

För den som är kristen finns någon typ av svar kring vad kärlek är i påståendet i första Johannesbrevet om att ”Gud är kärlek”. Vad betyder det? Kanske i alla fall två saker. Faderns kärlek som skapar och föder, som är livets ursprung och mål, och Sonens kärlek som offrar sig för sina vänner, som ger sig själv och som tar emot livet av Fadern genom Anden.

På söndag firar Svenska kyrkan Jesu dop. Det är en fest som handlar mycket om kärlek. Jesus som bär mänsklighetens synd ner i vattnet för att dränka den. Han som vet att den gärning hela hans liv handlar om är att offra sig för någon annan, några andra, alla andra. Den kärlek som segrar när den lider, som möter hat med kärlek, synd med förståelse, lidande med läkedom, den kärleken är av ett annat slag. Den skapar och återskapar, den föder på nytt och ger nya chanser. Den säger inte bara ”det känns bra att du finns” den säger också ”jag vill ditt bästa” och ”jag vill göra vad jag kan för att du ska ha det bra”.


Öppenhet für alle

Den som accepterar allt och är öppen, som säger "ja, jag tycker det är okej att gör/tänka/säga vad som helst". Den är inne, den har en skön iställning. Yeah! Andra är trångsynta, principfasta eller tråkiga. Säg ja till livet, säg ja till allt.

Religion och andlighet

Jag hörde från en meditationsinstruktör som sysslar med kristen djupmeditation att det ibland blir så att meditationen för vissa är så omvälvande att de funderar på att lägg om sitt liv. De säger, efter att ha mediterat, att de vill åka till Tibet.

Några prövar på kristen mystik och vill bli buddister. Ibland kritiseras den kristna mystiken just därför av bibelfundamentalistiska grupper. De tror att kristendomen inte rymmer meditation och att det är smygbuddism det handlar om. De kanske har fel, tror jag. Kristendomen har under alla år bevarat meditativa, kontemplativa och mystiska bruk som bevarar och berikar den kristna tron. För tro går inte bara att fundera över, den behöver också upplevas som relation till Gud samt levas som en frukt av bön.

Nåväl, varför vill några som kommer i kontakt med kristen mystik, och gillar det, inte fördjupa sig i kristendomen utan i buddismen? Jag tror det har att göra med att många inte förknippar kristen tro med anlighet, utan med dogmer och teser. I den nordvästliga kyrkan har inte mystiken och andligheten bejakats på sista tiden. När dessa saker nu kommer tillbaka är det rimligt att bereda rum åt dem. För kristen tro är tron på olika mysterier, sådant man inte kan förklara helt. Kristen tro är också relation, överlåtelse och tillit.

Jag är inte motståndare till att försöka förena tro och vetande, men inte heller till att med resten av kroppen möta Gud. Hela människan, med alla henens sinne, får lov att möte, tillbe och ta emot det som Gud är och det som Gud vill. Bön utan ord, tystnad och betraktande av Andens gudstjänst i våra hjärtan är delar av den kristna andligheten, mystiken, som vi får återupptäcka.


Man måste ljuga mer

Jag tänker på att vi måste fjäska en del för varandra. Om någon kommer till ett nytt sammanhang måste den, enligt vissa, vänta med att säga sin egen åsikt tills den fått en position där det passar sig. Om någon ny säger något mer än ”jag förstår”, ”jag accepterar” eller ”jag ska göra som du säger” blir vi nervösa. De nya ska lära sig, vänta med att komma med lösningar, visioner eller idéer. De som bryter mot detta får det hett om öronen.

Nej så är det inte alls, kanske någon säger. Bra, svarar jag då, bevisa det!

Jag fortsätter. Allas åsikter blir därmed inte lika mycket värda, de etablerades åsikter är viktigare.  På många sätt är det självklart. Erfarenhet och lång och trogen tjänst är något bra. Det får vi inte glömma. Ingen gillar en inhyrd konsult som kommer med fräscha tips på hur saker kan förändras, om man inte är en av dem som gynnas.

I den helige Benedikts regel (för de första klostren, 1700 år sedan) står det att också en ung broder kan ha något viktigt att säga. Ibland måste man släppa prestigen och höra vad någon säger, före man tänker på vem det är som säger det. Vad händer om vi inte gör så?

Då måste de nya börja ljuga. Om folk inte vill bry sig om vad de säger så måste de förneka själva att de har något viktigt att säga. De måste säga ”jag håller med” fast de inte gör det. Hur blir det då?  sa


De kristna och bögarna...

Det här med kristendomen och homosexualiteten är ett gäckande tema, både nu och då. 

Här kan man läsa biskop Åke Bonniers inlägg i en debatt kring huruvida Svenska kyrkan är för eller mot homosexualitet. En konstnär ville ge en altartavla till Skara domkyrka, de tackande nej, då blir folk fundersamma. 

När man är inne på att några kristna är negativa till hbtq-personer medan andra är positiva, tycker jag att det kan vara viktigt att vara lite tydlig med att saker kan vara mer komplicerade. Som vanligt, lite viktigt, lite tråkgit. Inte svartvitt, aldrig svartvitt.

Jag känner exempelvis hbtq-personer som samtidigt är präster men som inte vill viga samkönade par utifrån sin tro på att äktenskapet är en annan kallelse. Är de svartfötter, hatar de sig själva?

Sedan finns det de som så att säga älskar hbtq-personer men inte alla deras handlingar, eller de som älskar hbtq-personer och en hbtq-livsstil men som samtidigt upplever att ekumenik och betoning av olika typer av kallelser också är viktigt. Är det okej, eller har de missat något steg i den empatiska evolutionen? 

Jag själv tror inte att homosexuella är syndare eller att deras handlingar automatiskt är synder. Men jag tror heller inte att äktenskapet är något annat än relationen mellan en man och en kvinna som av fri vilja valt att resten av sina liv leva samman i öppenhet för att få och fostra barn. Men det är - verkligen - inte den enda kallelse som finns, tänker jag. Äktenskapet har ju blivit en stridsfråga, är man för eller emot samkönade äktenskap? Man är en god eller ond människa? 

Kärlek har inte med kön att göra, kärleken är större och viktigare, den går inte att stänga in i ett äktenskap eller liknande. Alla människor är kallade att ge och ta emot kärlek. På olika sätt.

Jag vet att många människor, inte minst aktivt kristna, har gjort och sagt fruktansvärda saker mot och om homosexuella. Jag vet att folk varit rädda att "komma ut" i kristna kretsar osv. Jag försvar inte sådan orättfärdighet. Men jag bejakar att vi är olika och har olika möjligheter och olika gåvor. Vi bestämmer inte vilka vi är, vi får bejaka att någon annan bestämt åt oss. Poängen är att vi får försöka förstå vilka vi är för att sedan i kärlek leva ut oss själva. 


Vad är ekumenik?

En gång frågade jag en prästkandidat vad hon menade med ordet ekumenik. Hon sa att ekumenik för henne var att ”vi är vi och de är de och det är okej”. Aha, tänkte jag, den hade jag inte hört förut. Jag tycker det låter fint, att jag är jag och du är du, integritet och acceptans. Vackert! Men är det en bra definition av ”ekumenik”? Vi får se.

Ordet ekumenik kommer från det grekiska ordet ”oikoumenikos” som betyder ”det som rör den bebodda världen”. Alltså ”det som har med oss alla att göra”. Ekumenik i en kristen kontext betyder alltså ”det som har med alla kristna att göra”, det som är vårt gemensamma liv, vår tro, vilka vi är, osv. Redan tidigt talar kyrkan om ekumenik, trots att den inte var uppdelad i olika samfund. Man talade om ekumenik i sammanhang som hade att göra med de stora kyrkomöte där man fastställde den gemensamma tron, vad man inte trodde och vilka man var. Dessa kyrkomöten kallas för ekumeniska.

Numera betyder ekumenik vanligen sammarbete eller samförstånd mellan olika kristna samfund. Det handlar alltså om det vi har gemensamt. Det råkar fortfarande vara så att det man kom fram till på de ekumeniska kyrkomötena för mer än 1000 år sedan är det som ännu är vår gemensamma tro.

I en kyrka som är splittrad av människors politiska eller ekonomiska intressen, deras egoistiska synder gäller ekumeniken som en påminnelse om vad vi har gemensamt. För 100 år sedan menade flera samfund att de själva ensamma var kyrkan. De andra, som kallade sig kristna utanför deras samfund, var lögnare eller vilseledda personer. Det fanns då inget behov av ekumenik med andra utanför den egna organisationen, för kyrkan fanns ju inte utanför. Svenska kyrkan menade på 1800-talet att de som inte var medlemmar i den enda sanna kyrkan – hon själv – i princip var fördömda. Så menade också många andra kyrkor. Några håller fast vi detta ännu, även om det har förändrats radikalt sista 100 åren. Detta är mycket viktigt, vi får lite glömma bort eller inte bryr oss om detta. Fast det beror ju på vad vi tycker såklart, ännu finns det väl några som tycker att Svenska kyrkan är lite bättre, lite fräschare än alla andra kristna samfund. Har kanske denna inställning pånyttfötts?

1900-talet har varit ekumenikens århundrade, vi ser det i gudstjänsten, vi ser det i teologin. De kristna bråkar inte med varandra på samma sätt längre, de samtalar, de försöker förstå varandra, de gör upp med dålig teologi och lär känna sin historia.

Det är just genom att närma sig källorna, den ekumeniska barndomen, som man från olika håll kan närma sig varandra.

1900-talet har också varit sekulariseringens århundrande. Kyrkan, som med rätta kritiseras för sitt maktmissbruk och sin dubbelmoral har fått bli en symbol för ett samhälle många har tagit avstånd ifrån, ibland med rätta naturligtvis. Människors dåliga handlande har fått stå i vägen för Guds kärlek och gemenskap. Ekumeniken blir därför än viktigare, de kristna behöver komma samman, och gemensamt möta den trasiga, ytliga och historielösa tid där miljoner människor ropar efter mening och mål.

Då går det inte för sig att kristna grälar och skriver varandra på näsan. Ödmjukt ska var och en ta sitt kors och följa Jesus. Lägga bort stolthet, egenkärlek och rädsla. Vänta inte på att någon annan ska börja, vad kan du själv göra? Eller är ekumenik att acceptera att vi inte är överrens, att vi inte behöver vara det? Ibland kanske, men ekumenik är inte passivitet, nej, låt oss bära varandras bördor, i det som har att göra med det gemensamma, så att vi uppfyller Kristi bud och älskar varandra. 


Personkemi

Många människor tror att det funkar att skriva ned regler, göra riktlinjer och planer. När man gjort det, tror dessa människor, att de har gjort sitt. 
 
De kan sedan säga "det står i reglerna" eller "jag följer bara reglerna". Med hjärtat i lagboken kan de se lidande människor i ögonen och följa sina regler.
 
Det mänskliga går inte att stadfästas i en lagtext. Det mänskliga måste levas. Upplevas, tänkas och kännas. Vi är inte skapade för att följa lagtexter utan för att möta verkliga människor och deras verkliga behov av medmänsklighet. 

Barnet i krubban

På julnatten höll påven naturligvis en predikan i den Mässa som firade i Peterskyrkan i Rom. Med tanke på vem som är påve just nu, en av Europas klokaste teologer under efterkrigstiden, så är hans predikan väl värld att läsa - också för någon som inte betecknar sig som katolik. Här kan du läsa den i engelsk översättning
 
Den som vill finner säkert fem fel, men det vackra tycker jag är att han skriver om att Gud vill bli älskad, och att han  därför blir ett barn så att vi kan visa honom kärlek. Så enkelt. Gud känner människan så väl. Han älskar, och vill bli älskad, precis som du och jag. 

Synden åtrår själen, osv.

 
Lyssna: Kåseri med Åsa Larsson 
 
Här kan man lyssna på en fyndig fundering alá Åsa Larsson kring vad man ska göra med de begärelser man strider mot! Från söndagens Godmorgon, världen i P1.

Från död till liv

Den människa som helt vill kontrollera allt får livsluft i ett samhälle där döden flyttas ut ur vårt primära medvetande. Jag har två gånger sätt en död människa, eller två döda människor naturligtvis. Båda gångerna stötte jag på en kall professionalism från de som på arbetstid hanterar döden samt en rädsla från de anhöriga. Det handlade om begravningar, både gångerna, inte någon av mina anhöriga, Gud ske tack.

Döden berör oss, ställer oss försvarslösa. I ett samhälle där vi söker evig ungdom vill vi inte höra talas om döden. TV-bilder från krig och svält i andra delar av världen paketeras som siffror på antalet döda, de personliga tragedierna sopas effektivt bort, vi hör en siffra och sedan är det dags för vädret. Vi bor heller inte tillsammans med äldre människor i vår tid, de gamle får flytta till särskilda boenden där vi kan hälsa på dem så sällan som möjligt, och så länge inte vår egen förälder vanvårdas så orkar vi inte tänka mer på det.

Vi vet att vi inte kan kontrollera döden, så låt oss slippa se den. Låt oss slippa se andras död, så glömmer vi att vi själva ska dö. Några människor får hicka om någon vill tala om döden. Andra bara skrattar.

I boken Rosens namn av Umberto Eco beskrivs djävulen som gråtande. ”Han skrattar inte, ty han vet vart han går.” Det är en bild som fastnat hos mig. Dödens slutgiltighet blir som ett svart hål för djävulen, i desperation drar han andra med sig i fallet. Han vet att han ska dö, han vet att döden är slutet, han har inget mer att förlora, han bryr sig inte om varken sig själv eller någon annan. Han lever för att dö.

Men människan lever inte för att dö. Om man tror att döden är slutet på livet, då fruktar man med rätta. Om man tror att de dagar man har här på jorden är de enda dagar man har, då förstår jag att man är rädd. Men de kristna fäderna talar så lite om jordelivet och så mycket om ett annat liv, att jag inte kan sluta fascineras. Jag mins psalmens ord ”o Herre giv, det nya liv, där sång och spel får välla ur tron, ur glädjens källa”. Döden är inte en fiende, utan en port till ett annat liv. Redan här i tiden är det ju så; dopet beskrivs ju med rätta som en resa från död till liv. Det är både en verklighet här och nu, och en bild av det som kommer att ske.

Det är gott att dö från sin egoism, från sin fåfänga tro på sig själv, från ensamhet och mörker. Det är gott att födas på nytt till ett liv där tjänande, där givande och tagande är det stora, där ensamheten inte mera är. Den som är döpt behöver inte frukta den fysiska döden, för hon har redan dött och uppstått, klivit upp ur det välsignade vattnet, iklädd Kristi lidande kärlek. 


Tålamod i grönsakslandet.

Den som döps planteras i Guds trädgård. Dör som ett frö som läggs ned i jorden och får födas på nytt som späd planta, planterad för att blomma. Dopet för människan in i nådens tillstånd, där hon genom att erkänna sitt beroende av Gud förenas med honom, i hans Son Jesus Kristus, får växa och utvecklas, i sina vita dopkläder, Kristi klädnad. Dopet omsluter oss med Guds kärlek, hans förlåtelse och hans ömhet. Åter får vi vandra fritt i Edens trädgård.

Synden har dock trasat sönder världen där de döpta ännu lever kvar.

Även om dopvattnet renar oss från skuld och skam finns syndernas konsekvenser kvar, både konsekvenser av sådant vi själva gjort och sådant andra gjort. Vi lever omslutna av nåd i en hänsynslös värld. Den döpte behöver därför utkämpa en strid, iklädd den trons rustning som Paulus skriver om. Omgiven av synd och skam, och med erfarenheter av egna avsteg, behöver vi ofta höra Jesu ord om att vi inte behöver vara rädda. Rädslan är ondskans bundsförvant. Vi kan ju tyvärr både vara rädda för det som är ont i världen som vi ser, men vi kan också vara rädda för att göra fel själva.

Vi ska inte vara rädda. Även om vi inte är skapade för att göra fel så har Gud tålamod med oss. Han ser våra barnsliga försök som den gode föräldern som vet att man inte kan allting genast, inte förstår allt på en gång. Gud vet att livet med honom är en pilgrimsresa där pilgrimen inte första dagen kan och vet allt om vem hon är och var hon är på väg.

Om en blomma får slå ut eller ej beror mycket på hur hon sköts. Den gode trädgårdsmästaren göder henne med sin kärlek och sin vänskap. Han ansar henne med förmaningar och förlåtelse. Men tålamod och plats att växa ger han rum för blomman att blomma. År efter år. Inte rycker han upp någon med rötterna som fortfarande kan slå ut.


Snart börjar vårterminen

På pastoralinistutet i Uppsala utbildas framtidens präster. Vi som ska ta över. På oss finns förväntningar. Svenska kyrkan förändras mycket just nu och många har tankar om vad framtidens kyrka ska bjuda. På Pius är vi ett glatt gäng individualister som får lära oss att köra vårt eget race, hitta på vår egen liturgi, stå för våra egen åsikter och att det viktigaste av allt, vi får lära oss att aldrig säga emot. Likt amatörskådespelare ska vi bejaka allt, säga ja till allt och förstå och acceptera allt.

Jag raljerar inte nu, jag överdriver inte, tvärtom. Jag beskriver något jag upplever, precis som jag lärt mig att göra. Min upplevelse av verkligheten är den skattkista, den enda, som jag har att ösa ur när jag möter människor framöver i gudstjänst och liv. Vad tror jag att Jesu uppståndelse innebär? Vad betyder den för mig? Vem är jag? Den frågan är kanske den väsentligaste, för mitt eget jag, mitt varumärke, den jag vill vara, är det vapen jag lär mig att slipa på Pius.

Biskop +Lennart Koskinen höll en retreat på Stiftelsen Berget hösten 2012. Då sa han att resan mot Gud början med ”jag och det”, fortsätter med ”jag och Gud”, ”jag och du” och slutar med bara ”jag”. Jag fann det märkligt och tänkte på +Koskinens företrädare från 300-talet, biskopen Augustinus av Hippo, som talade om att vara ”inkrökt i sig själv”, detta som Jesus, enligt samme Augustinus befriade mänskligheten från. Tanken på att dö från sig själv för att finna sig själv, en klassisk och helt underbar utgångspunkt att begrunda – särskilt för prästkandidater som villigt tänker viga sina liv i tjänst åt den Treenige Guden – är det något att ha? Eller är jag mig själv nog? Behöver vi fler eller färre individualister i kyrkan? Behöver vi lagspelare? Jag bara frågar, såklart, för frågor utan svar är det bästa jag vet. 


Tiden läker inget sår

Det är inte tiden som läker något sår. Inte glömskan heller.
 
Jag möter ju både mig själva och andra när vi är lite ledsna ibland. Vi bär väl alla tunga grejer i ryggsäckarna. Ibland tror vi att om vi stuntar i våra bördor så kommer de av sig själva att försvinna eller glömmas bort. Men det är inte sant. Man måste nog lyfta fram och bearbeta det som tynger. Knuta upp knutar, värma upp det som frusit, hela det sjuka och lappa ihop det trasiga.
 
Det görs inte av sig själv, och inte av dig själv. Det görs i gemenskap, det görs genom att låta själens läkare, Jesus Kristus, titta på såret. Ta i tu med det som är krångligt, ta livet på allvar. 
 
Det är första steget som är det största steget. Vi orkar inte alltid ta det. Risken är att vi trampar fel och det är vi också rädda för. Hm, men det kan bli bra, allt kan bli bra!

Kyrkans konstiga ord

 
Ibland vill människor göra upp med "kyrkiskan" och "stororden". De tycker att de kristna använder ord som är otidsenliga och som binder bördor på människors axlar. Det är jobbigt att inte förstå men också att inte bli förstådd.
 
Jag har hört predikningar osv där den som talat nog själv inte förstått vad den sagt. Sådant är dock inte det enda jag hört. I regel anstränger sig verkligen predikanter för att göra sig förstådda. Men inte alltid. I gudstjänsten finns många ord som betyder mycket men som måste upptäckas, som måste förklaras.
 
Ett misstag man gärna gör är att ta bort det man inte förstår istället för att nyfiken - som ett barn - närma sig och fråga "vad betyder det?". Länge leve nyfikenheten och frågvisheten. Och länge leve de som försöker förklara utan att vattna ur. 
 

Lite om "tro"

Ibland talar vi om tro på ett ganska slarvigt sätt. Vi förutsätter att det finns en överenskommelse om vad ordet ”tro” betyder. Trots att det verkligen inte är så. Vi använder det olika, ofta.

Tro kan exempelvis betyda:
- Tillit, att lita på något eller någon. ”Jag tror på dig/Jag litar på dig.”
- Försanthållande, att tro att något är på ett särskilt sätt. ”Jag tror att detta är sant.”
- Relation till en högra makt. ”Jag har en stark tro.”

Men vi blandar bort korten. Vi säger kyrkan ska inte vara en åsiktsgemenskap, men en trosgemenskap. Det betyder att man i någon mening ska förenas i tro, men inte i åsikter. Det finner jag märkligt. Även om troende människor tycker olika i olika frågor så kanske man, om man delar en tro, tror på samma sak. Här hävdar man troligen tron som en relation, och hur den ser ut för någon annan än en själv kan vi inte lägga oss i.

Om tro som relation kan vi kanske inte diskutera, utan att bli psykologer eller så. Om jag lägger mig i och diskuterar en annan människas relation, utan att vara inbjuden, kan den andre bli besviken eller förvirrad om jag inte är varlig.

Men om tro bara är ett ord för relationen mellan Gud (eller en högre makt) och den troende så blir det fattigt, det finns ju många människor som TROR att Gud är någon särskild, och att människan har en särskild uppgift eller så. Vad gör jag med den informationen? Om tro är min relation med Gud, som andra inte kan förstå eller lägga sig i, vad är då skillnaden mellan Gud och min fantasikompis? Om Gud finns utanför människan och talar till mer än en person på olika sätt så blir ju Gud föremål för betraktare och om Gud vill något så blir vi som får budskapet till adressater och till någon som ska ta emot ett budskap. Då är Gud mer än någon som bara är i en relation, då blir Gud aktör, med en strategi som vill involvera också de som inte har någon ”relation”, någon tro.

Om olika människor erfar olika saker om Gud, har olika relationer till Gud, vad gör vi då? Antingen måste vi faktiskt våga samtala om VAD vi tror, ge och ta. Eller så får vi säga ”det är en privatsak”, Gud finns inte utanför människan, utan bara i några människors fantasi. Jaha, i så fall spelar det ju ingen roll.


Glad

Jag har haft en tid av fördjupning och med mycket glädje. Det är underbart, men inget som är bra är bara bra. Det är dock inte dåligt att det finns uppförsbackar, det har en berg-och-dal-bana också. Så är livet.
 

Kalle på spången, Kaffe på maten

Till Bergets nyårsfirande skrev jag ny text till en gammal klassiker, vilken jag, tillsammans med några andra, sjungande framförde. 

Kaffe på maten

Vad är det som gör att en fest är en fest?
Jo, kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.
Vad heter drycken som du gillar bäst?
Jo, kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.

På Berget behöver vi styrka, en tår,
då fikar vi lite, det är gott nytt år.
Och nu ska vi smaka på drycken så kär,

Alltså kaffe
Vilket kaffe?
Jo, kaffe,
Vilket kaffe?
Jo, kaffe,
Vilket kaffe?
Jo, kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.

Vi bjuder på kaffe, båd middag och kväll,
På kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.
Så att vi inte riskerar nått gnäll.
På kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.

I Sverige är kaffet som guld i Klondike.
Om kaffe hade Facebook skulle du trycka ”like”.
Och nu ska vi smaka på drycken så kär,

Alltså kaffe
Vilket kaffe?
Jo, kaffe,
Vilket kaffe?
Jo, kaffe,
Vilket kaffe?
Jo, kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.

Vad händer imorgon, vad bjuds det på?
Jo, kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.
Tänk om man tröttnad, vad händer då?
Då blir det kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.

På Berget behöver vi styrka, en tår,
då fikar vi lite, det är gott nytt år.
Och nu ska vi smaka på drycken så kär,

Alltså kaffe
Vilket kaffe?
Jo, kaffe,
Vilket kaffe?
Jo, kaffe,
Vilket kaffe?
Jo, kaffe, kaffe, kaffe, kaffe på maten.

Melodi:


Att ha en blogg

Jag har ju en blogg numera. Får se om jag har den kvar när skolan börjar igen. Oklart. 

Jag hade en blogg för några år sedan också, jag har 1) glömt varför jag slutade med den och 2) fått imperativa uppmaningar att återuppta den. Nu har jag gjort det. 
 
Det som är bra är att få någonstans att skriva om allt jag tänker på hela tiden, som en ventil eller så. Skriv dagbok, kanske någon tänker. Men det ligger något i detta att "vem som helst" kan läsa det. Det blir annorlunda än en dagbok.
 
Det som är dåligt är att det kan kännas fjantigt ibland. 

Det funkar i alla fall

I en kristen församling, eller i ett kristet samfund, som inte betonar kyrkan som sakramentsförvaltare blir det mycket viktigt med mellanhänder. De som ska tala eller sjunga om Gud blir mycket viktiga. Alla som deltar i gudstjänsten blir varandras inspiratörer. Vad de andra gör, hur de ber och vad de säger blir viktigt för vad du själv kommer att förstå av Gud.

Om pastorn är dålig eller om folk i församling är kyliga eller otrevliga så är det ju det som grundar vars och ens förståelse för hur man ska vara om man är troende. Där man betonar Guds mellanhänder ställer man också höga krav på predikans kvalitet eller på folks leenden och innerlighet. Det är inte helt dåligt detta, men i ett konkurrenssamhälle funkar den här typen av kristendomen helt fel, tänker jag.

Jag går nog inte i första hand i kyrkan för att möta en präst eller mina vänner. Jag går dit för att slippa mellanhänder. Där man betonar kyrkan som platsen där Gud själv talar till oss i Ordet och i Sakramenten blir en dåliga predikan inget som egentligen förstör gudstjänsten. Så länge Jesus själv möter  oss i nattvarden och i texterna som vi läser så spelar det ingen roll vad massa fumliga människohänder slarvar med.

Den kristna människan vill ju bejaka att hon är ett barn av Gud, ett barn med beroende av sin himmelska förälder. Livet och verket och allt beror inte av oss. Vi har tagit emot livet som en gåva, det är det som är grejen. Jesus säger att vi inget kan göra utan honom, vi försöker i alla fall. Men risken är att vi själva kan stå i vägen för Gud när han söker oss eller andra. I Gudstjänsten vill Gud möta oss, då ska ingen präst eller någon kör stå i vägen – det hela hänger inte på dem.

Trots detta spelar det ju roll för oss hur vi blir bemötta av de som är kristna, av kyrkvärdar och präster, av konfirmandledare och receptionister. Men vi måste minnas vår egen svaghet och att vår svaghet är något vi delar med andra. Det är Gud som kan fulkomna sin styrka i vår svaghet. Om vi vågar erkänna att det inte hänger på oss. Det funkar i alla fall.


Boktips: Starkare än hatet

Jag vill tipsa om den här boken. Den påminner ibörjan om "Pojken som kallades Det". Det är en sann historia om en pojke som sedan blir en ung man, han börjar boken med att berätta om hur han blir övergiven av sin mamma, han får sedan bo hos sin alkoholiserade pappa som misshandlar honom. Sedan från fosterhem till sinnessjukhus till uppfostringsanstalt till gatubarn till prostituerad och så vidare (vad det nu betyder i det här avseendet). Spännande, ibland blir man arg och ibland ledsen och rörd. Jag säger inget om slutet. 

Nu

Har tänkt på många saker, men jag skriver det här:

Jag läser ju en bok med undervisande tal av Mäster Eckhard. Ett av dem har en inledning som jag gillar mycket. Där talar Eckhard om de som säger ”om jag bara vore på en annan plats, bland andra människor då…” eller ”om jag bara vore den eller den”. Han säger att sådant inte är mer än egoismen som spökar. Istället för att ta tag i sitt liv, skyller vi ifrån oss. Vårt ego vill egentligen inte vårt eget bästa, trots allt, det är det ju Gud som vill, menar Eckhard. Men det här är bara en bisak. Grejen är alltså att vi tror att om vi drar oss undan, från den plats där vi är nu, så blir det lättare att leva så som vi egentligen vill. Någon säger ”när jag blir gammal ska jag ägna mig åt religionen” och någon annan säger ”det vore lättare att be om jag inte hade min stressiga vardag”.

Jaha, men om det är något som jag tror är viktigt så är det detta med att det är ditt vanliga liv, där du är just nu, som Gud vill helga och använda. Visst vill han rycka upp och förändra radikalt ibland, men också i det lilla, med små förändringar här och nu, är mycket viktiga. Ibland tror vi att vi måste ta sats långt för att klara att bli de vi vill eller bör vara, men tänk om det börjar med små saker, små steg, i vardagen. Gud är också där.

Igår var jag uppe länge, det var ju nyårsafton och jag jobbade i ett kök med att servera glögg och osttårta (som jag själv inte tycker om). Det blev en paus i arbetet och jag satte mig en stund i sorlet bland gästerna, trots allt buller och sådant kände jag mig väldigt lugn och trygg, där jag satt tillbakalutad och eftertänksam. Det krävs inget kloster för att jaget ska tystna, lugn och ro finns också mitt i bruset. Faktiskt.

Jag har tänkt på när jag varit som lyckligast på sista tiden, och jag tänker på att det just varit sådana ögonblick. På väg till skolan i snöstorm, och jag har känt mig så fruktansvärt tillfreds med livet, på tåget till Dalarna, som var tre timmar sent, flera var arga, men jag kände mig glad – av någon konstig anledning, och så igår, lugn mitt i allting.

Det är inte tiden och platsen som spelar roll, för mig. Det går inte att säga ”om jag bara vore där eller där, eller om jag bara vore den eller den”. Livet är som det är, du är där du är. Gräv där du står, som Paulo Coelho skulle ha sagt…


RSS 2.0