När kyrkans tjänare gör fel

Jag talade med min styvfar om kyrkan i Tyskland. Den är djupt splittrad. Reformationen, säkert välvilligt genomförd, men också motreformationen, har medfört att lutheraner och katoliker ser på varandra som fiender, sprickan är tydligt utlevd i just Tyskland.

Jag bryr mitt huvud ofta med tankar på ekumenik och detta att vi kristna, förenade som syskon i dopvattnets renande bad, har att leva samman, som trons pilgrimsfolk i en fallen värld. Jesus säger till sina lärjungar att han vill att de ska vara världens ljus, och att de ska lysa för världen så att människor ser deras goda gärningar och därför prisar Gud. Men orden i en svensk psalm svider hårt i den splittrande kyrkan: ”Med undran och med löje ser världen hur Hon [Kyrkan] slits, av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden, i kyrkor utan fred, om Herrens frid på jorden, och hans barmhärtighet?” Herrens sårade kropp, kallas vi trots allt att älska. När Martin Luther var på det humöret skrev han vackert om sina motståndare, ”vi kristna är kallade att älska också det fula, det låga och det förvridna”. Enhet, vänskap och fred börjar i Herrens offer på korset. Han offrar sig för de som gjort honom så ont, det är inte för de goda och oskyldiga han dör, han dör för att han längtar efter människornas omvändelse, från ofrid, till frid, från hat till kärlek, från otro till tro. Det är den vägen som gäller.

Herren ber för sin Kyrka. Den är hans och beror av honom. ”Jag ber för dem”, säger Herren, ”jag ber inte för världen, men för dem.” Han vet vilket uppdrag Kyrkan har och vilka utmaningar hon har att stå emot. Utan Herrens förbön och beskydd kan ingen mänsklig styrka klara att stå emot hatet, våldet, lidelserna. Människan är renad från syndens skuld genom nådemedlen, men syndens konsekvenser och viljans frihet kan föra henne bort från Gud. Även om Kyrkan är platsen där själens läkare försöker bota syndens sår så finns det också i kyrkans hägn rader av exempel på bortvändhet. Själva instrumentet som Gud vill använda för att sprida kärlek och fred har han överlämnat åt syndare.

Det har funnits skäl för många helgon att komma med förmaningar och hårda ord till präster och biskopar som inte levt ut sina kallelser, men i bortvändhet. Deras uppgifter är viktiga, och Gud kan också använda pestsmittade händer för att räcka sin egen kärlek åt människor. Men ibland kan prästerna, som får vara Guds mellanhänder, verkligen störa kommunikationen med Gud. Om människor ser på prästen som den som bestämmer i kyrkan eller den som är huvudpersonen så kan prästen verkligen stå i vägen för Kristus. Om man känner rädsla eller osäkerhet inför den som tar emot bikt eller som förkunnar, vad händer då? Prästens otro kan smitta, prästens synder som kanske sopas under mattan, kanske svärtar ner också andra personer. 

Här blir det paradoxalt. Kyrkan vill bjuda förlåtelse till människor, också till präster som gör fel vill Herren räcka sig själv för deras synders skull. Men om prästens synd skadar förtroendet för kyrkan där han eller hon verkar, vad gör vi då? Dels kan det handla om att värdera boten högre. Har man gjort fel ska man stå för det, inte bara i hemlighet. Det får inte verka som om Kyrkans tjänare lättare kommer undan eller slipper ställa till rätta eller be om förlåtelse. Ibland är det ju så, det är inte så roligt. 

Förlåtelse är nämligen inte glömska eller nonchalans. Förlåtelse är första steget för att kunna gå vidare, så som Herren bjuder: Gå och synda inte mer!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0