Nyårsaftons morgon.

Snart är det nytt år. 2012 har varit relativt bra. 
 
Jag tänker ibland på att jag inte vet vem jag är. Ibland har man en klar självbild tror jag, men sedan utmanas den av möten och nya erfarenheter. Man trodde att man var på ett visst sätt, men så visar det sig att man förändrats. Som om det inte vore nog förvirrande så kan man ju ibland bli påmind om vem man var en gång, när man möter personer eller situationer där man nästan kastas bakåt i tiden igen. När jag träffar barn och ser och hör vad de gör och säger känner jag ofta att jag har mycket utav den jag var för 10-15 år sedan kvar i mig. I andra sammanhang får bara vissa delar av min personlighet vara med, av olika skäl. Det verkar som om man ibland förändras utan att man märker det, man är så att säga upptagen med att leva under tiden. 
 
Tur att man kan stanna upp ibland, exempelvis kring årskiftet, och fundera på vem man är och vem man borde vara.  Synd att funderingar kring saker inte alltid leder någonstans. Jag säger som Elvis: "a little less conversation, a little more action".

Den heliga familjen och alla barn

Det var två barn här på Berget vid frukosten. Och i Svenska kyrkan är det söndagen då vi tänker på barnens rättigheter. Barn är viktiga på olika sätt. Ibland är de förebilder för oss, de kan vara vår glädje eller någons sorg. Men barn kan också vara små djävlar, det tänker jag på ibland när någon romantiserar barnaskapet för mycket. 
 
Barn är på väg att bli vuxna, i många avseenden är de oskyldiga och ansvarsbefriade, de lever i nuet och allt. Men att den kristna kyrkan lyfter upp barnen har kanske inte att göra med deras oskuld eller att de inte behöver ta ansvar. Istället handlar det nog om deras beroendeförhållande till en förälder. Så ska ditt beroende vara till Gud, alltså, som ett barns förhållande till sin mamma eller pappa. 
 
Glad söndag!
 

Gud, en fader och en moder

Jesus hade två världsliga föräldrar, men bara en biologisk. Josef var fosterfar men med från början. Han var Jesu pappa så mycket han kunde, men väldigt bortglömd, kanske delar han det ödet med fler pappor. Pappor kan ju också vara föräldrar och det är viktigt att vi kommer ihåg det ibland.

Yngre föräldrar, och föräldrar som vill och som pratar om det kan faktiskt lösa det så att både föräldrarna deltar aktivt i barnets fostran redan från början. Men det är trots allt fortfarande inte det normala i världens mest jämställda land att både tar lika mycket ansvar för barnen.  Mammor är föräldrar och pappor är lekfarbröder eller kompisar.

Också i kristendomen, där Gud kallas Fader, har faderskapet varit svårt att greppa för många. Det är enkelt att göra bilder av Gud som vis man, krigare eller konung, men hur ofta har vi sett Fadern med Sonen i famn? I trosbekännelsen står det ju att Jesus är ”född av Fadern före all tid”. Vad innebär det?

Behöver vi uppvärdera faderskapet? Eller ska vi kalla Gud för moder istället, så att vi kan greppa det hela? ”Nej”, sa en nunna jag träffade nyligen, ”Jesus säger ’fader’ och jag håller mig till Jesus”. Okej, men då får vi tala mer om vad faderskap är och vad det bör vara.


Min vän Dominikus

I mitt rum i Uppsala har jag ett vykort med en bild av helgonet Dominikus. Han som grundade predikarorden, en samling munkar (och sedan också nunnor) som vandrade kring, barfota, och predikande omvändelse under medeltiden.

Den mest kände dominikanen heter Thomas av Aquino, hans skrifter, som han skrev under 1200-talet, ligger ännu till grund för den moderna katolska filosofin. Det Thomas gjorde var att visa hur den kristna tron och dåtidens naturvetenskap passade ihop. Från den återupptäckte greken Aristoteles och genom sitt eget skarpa förnuft skapade Thomas ett stor teologiskt verk som heter Summa teologica. Det blev inte färdigt för mitt i arbetet kände Thomas att den kunskap som gäller Gud och allting är så mycket större än vad ord kan beskriva. Han hade fått uppenbarat för sig större ting än vad mänskliga ord kan uttrycka.

Men Dominikus skriv ingenting. Han predikande. Han talade med de han mötte, och i hans ordens regler står också ”tala alltid om eller med Gud”. Ord är bra, fast det inte alltid räcker. Kanske är det skillnad på talat och skrivet ord. Jag har en god vän som säger att han inte tycker om att skriva, men gärna pratar. Kanske var det så Dominikus också kände. Samtalet om Gud, och med Gud, är större än nedskriven undervisning. Att skriva är en svår konst, men att tala kan få saker och ting att klarna, tanke möter tanke, ord bryts mot andra ord. Skrift har nästan alltid varit envägskommunikation, men det talade ordet mötet ett öra, som sitter fast i en person, där orden får landa och studsa tillbaka.

Människor är ju olika, ord är viktiga för oss alla, några gillar att skriva, andra att läsa, några tycker om att prata, andra att lyssna. Några gillar inte ord alls, för de menar kanske att orden inte förmår beskriva den verklighet de upplever. Vi får se hur det blir. 


Sak och person

Skilj på sak och person, brukar man säga. Det är bra tror jag också. Man måste kunna diskutera sakfrågor utan att det blir personligt.
 
Men sedan är det så att man är människa. Det man är engagerad i är sådant man bryr sig om, av naturliga skäl. Inte konstigt att sak och person flyter ihop. Jag flyter ihop med mina åsikter. 
 
Jag tycker det är viktigt att man kan samtala med de som har andra tankar än de man själv har. Men hur långt kan man gå till mötes. Det är så att de som har vissa åsikter i vissa avseenden framstår som galningar eller något annat. Att vara nazist är inte bara att ha en viss världsbild, det är aldrig "bara" att ha en bild av världen, den präglar ju personen. Men sedan kan någon kallas hatisk utan att  vara det också.
 
Att möta människor med nyfikenhet är bra, och att försöka samtala med meningsmotståndare på ett civiliserat sätt är också bra. Men jag vill inte alltid skilja på sak och person, saker är ju personliga ibland. 

Menlösa barns dag

Jag är inte någon blödig person, jag gråter inte ofta. Men när jag gör det handlar det ofta om vad barn gör eller säger. Barn berör. Inte alltid positivt, men nästan alltid.  

Idag, den 28 december, är det menlösa barns dag. Det beror på att kung Herodes, som var rädd att det skulle födas en Messias som skulle ta hans jobb, lät döda alla barn yngre än två år i Betlehem. Det kan man läsa om i början av Matteusevangeliet.

Det finns många oskyldiga barn som har dött genom åren. De värnlösa, oskyldiga (menlösa), och små är de som oftast råkar illa ut. För någon månad sedan såg jag Debatt i SVT där det handlade om fosterbarn som redan i en utsatt situation fått det än värre hos de som sagt sig stå på barnens sida. Jag tänker också på barn som faller offer för övergrepp av sina föräldrar eller beskyddare. När den du litar på mest av allt sviker dig, vad ska du då ta vägen? Det är svårt att inte gråta eller svära när man hör eller möter barn, eller sådana som varit barn, som farit illa.

De är fler än man tror. Pedofiler är inte bara främmande snuskgubbar, de kan också vara präster, fotbollstränare eller föräldrar.  På menlösa barns dag får vi komma ihåg att dessa barn fortfarande lever, mitt ibland oss. Vi har ansvar för varandra!


Om ord

I mitt rum i Uppsala har jag ett vykort med en bild av helgonet Dominikus. Han som grundade predikarorden, en samling munkar (och sedan också nunnor) som vandrade kring, barfota, och predikande omvändelse under medeltiden.

Den mest kände dominikanen heter Thomas av Aquino, hans skrifter, som han skrev under 1200-talet, ligger ännu till grund för den moderna katolska filosofin. Det Thomas gjorde var att visa hur den kristna tron och dåtidens naturvetenskap passade ihop. Från den återupptäckte greken Aristoteles och genom sitt eget skarpa förnuft skapade Thomas ett stor teologiskt verk som heter Summa teologica. Det blev inte färdigt för mitt i arbetet kände Thomas att den kunskap som gäller Gud och allting är så mycket större än vad ord kan beskriva. Han hade fått uppenbarat för sig större ting än vad mänskliga ord kan uttrycka.

Men Dominikus skriv ingenting. Han predikande. Han talade med de han mötte, och i hans ordens regler står också ”tala alltid om eller med Gud”. Ord är bra, fast det inte alltid räcker. Kanske är det skillnad på talat och skrivet ord. Jag har en god vän som säger att han inte tycker om att skriva, men gärna pratar. Kanske var det så Dominikus också kände. Samtalet om Gud, och med Gud, är större än nedskriven undervisning. Att skriva är en svår konst, men att tala kan få saker och ting att klarna, tanke möter tanke, ord bryts mot andra ord. Skrift har nästan alltid varit envägskommunikation, men det talade ordet mötet ett öra, som sitter fast i en person, där orden får landa och studsa tillbaka.

Människor är ju olika, ord är viktiga för oss alla, några gillar att skriva, andra att läsa, några tycker om att prata, andra att lyssna. Några gillar inte ord alls, för de menar kanske att orden inte förmår beskriva den verklighet de upplever. Vi får se hur det blir. 


Ibland behöver man vara sträng

Många själavårdare och biktfäder har inriktat sig på att trösta och bejaka människor. De är väl vana vid att de som vill ha samtal och vägledning just är stukade, med dåligt självförtroende och negativ självbild. Då behövs ord som helar, ord som tröstar.

Mycket handlar ju om att peka på Jesus, hans tröst och hans läkedom. Mycket handlar om att peka på Guds handlande i människans liv. Här och nu. Men ibland behöver man också förmana och skälla lite. I alla fall på mig. Jag behöver höra att jag borde skärpa mig, att jag borde anstränga mig mer. Kanske är jag ensam om detta? Kanske finns ingen annan som vill höra av en präst att det är dags att ta sig i kragen?

Nåväl, ska själavårdaren peka på Jesus så får det ju vara den verklige Jesus, som säger ”omvänd er” och som säger ”är ni så tröga?”, jag vet ju att det är samme Jesus som säger att det finns förlåtelse utan gräns och som verkligen bejakar människor och ger dem fred och kärlek. Men ibland är han också sträng, glöm inte det, för det behövs ibland stränghet ibland oss! Ibland. 


Ordet blev kött

Ibland, när kristna säger att ”Gud har blivit människa” så har jag tänkte ”ja, jag vet”. Jag har uppfattat orden, och har inte någon svårighet att acceptera dem. Jesus är Guds Son, han föddes av en jungfru. Jaja, jag har hört det, jag tar till mig den kunskapen och går vidare.

Men ibland blir man berörd av det man trodde sig förstå. Min syster är gravid, om bara några dagar föds ett litet barn och jag blir morbror. Jag träffade min syster nyligen. Och då slog det mig att det jag trodde att jag fattat var som en djup brunn av saker jag inte vet något om. Jag har själv fötts en gång, men det har jag inget minne av. Jag har syskon som jag var tillräckligt gammal för att ha i knät när de föddes, men det hade jag glömt, märker jag. Hur det var med detta att barn kommer till, finns inne i en mage och sedan föds. Det är förunderligt, i ordets rätta bemärkelse. Helt otroligt.

Gud kommer till världen som ett barn. Han låg i en mage i nio månader. Den sista månaden medan Maria och Josef reste till Betlehem. Påven skrev, före han blev påve, om Maria som den första kyrkan. Hon som helt uppfylld av Gud själv verkligen var ett tempel åt Ordet som blev människa. Tänk att det är något som vi alla är ämnade för, att bära Gud och bli helt uppfyllda av Hans ande. Och tänk på att varje havande kvinna får vara en bild av hur Gud kommer till världen som ett litet barn.

Stort så det skakar och ingenting förstår jag längre.


Konservativ vänsterkritik

Jag fick Nina Björks bok Lyckliga i alla våra dagar i julklapp av min syster. En bok som jag önskat mig, men glömt att jag önskat mig. Därför blev jag förvånad och glad när jag öppnade mitt paket.

Nina Björk är intressant tycker jag. Hon är kritisk mot kapitalismen ur ett vänsterperspektiv, men på ett annorlunda sätt som tilltalar mig. Jag tröttnade ju på vänstern för ett tag sedan, eftersom den ofta allierar sig med liberalerna i en rad värdefrågor och i kritiken mot religionen. Men Nina Björk talar om människovärde på ett sätt som gör att hennes systemkritik kan sammanfalla med min.

Värderingar, tankar om sanning och saker som är värdefulla i sig själva, är ju mer självkara än vi ibland säger. Jag uppskattar att läsa hennes bok om kritiken mot det marknasliberala samhället utifrån ett nästan värdekonservativt perspektiv. 


När kyrkans tjänare gör fel

Jag talade med min styvfar om kyrkan i Tyskland. Den är djupt splittrad. Reformationen, säkert välvilligt genomförd, men också motreformationen, har medfört att lutheraner och katoliker ser på varandra som fiender, sprickan är tydligt utlevd i just Tyskland.

Jag bryr mitt huvud ofta med tankar på ekumenik och detta att vi kristna, förenade som syskon i dopvattnets renande bad, har att leva samman, som trons pilgrimsfolk i en fallen värld. Jesus säger till sina lärjungar att han vill att de ska vara världens ljus, och att de ska lysa för världen så att människor ser deras goda gärningar och därför prisar Gud. Men orden i en svensk psalm svider hårt i den splittrande kyrkan: ”Med undran och med löje ser världen hur Hon [Kyrkan] slits, av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden, i kyrkor utan fred, om Herrens frid på jorden, och hans barmhärtighet?” Herrens sårade kropp, kallas vi trots allt att älska. När Martin Luther var på det humöret skrev han vackert om sina motståndare, ”vi kristna är kallade att älska också det fula, det låga och det förvridna”. Enhet, vänskap och fred börjar i Herrens offer på korset. Han offrar sig för de som gjort honom så ont, det är inte för de goda och oskyldiga han dör, han dör för att han längtar efter människornas omvändelse, från ofrid, till frid, från hat till kärlek, från otro till tro. Det är den vägen som gäller.

Herren ber för sin Kyrka. Den är hans och beror av honom. ”Jag ber för dem”, säger Herren, ”jag ber inte för världen, men för dem.” Han vet vilket uppdrag Kyrkan har och vilka utmaningar hon har att stå emot. Utan Herrens förbön och beskydd kan ingen mänsklig styrka klara att stå emot hatet, våldet, lidelserna. Människan är renad från syndens skuld genom nådemedlen, men syndens konsekvenser och viljans frihet kan föra henne bort från Gud. Även om Kyrkan är platsen där själens läkare försöker bota syndens sår så finns det också i kyrkans hägn rader av exempel på bortvändhet. Själva instrumentet som Gud vill använda för att sprida kärlek och fred har han överlämnat åt syndare.

Det har funnits skäl för många helgon att komma med förmaningar och hårda ord till präster och biskopar som inte levt ut sina kallelser, men i bortvändhet. Deras uppgifter är viktiga, och Gud kan också använda pestsmittade händer för att räcka sin egen kärlek åt människor. Men ibland kan prästerna, som får vara Guds mellanhänder, verkligen störa kommunikationen med Gud. Om människor ser på prästen som den som bestämmer i kyrkan eller den som är huvudpersonen så kan prästen verkligen stå i vägen för Kristus. Om man känner rädsla eller osäkerhet inför den som tar emot bikt eller som förkunnar, vad händer då? Prästens otro kan smitta, prästens synder som kanske sopas under mattan, kanske svärtar ner också andra personer. 

Här blir det paradoxalt. Kyrkan vill bjuda förlåtelse till människor, också till präster som gör fel vill Herren räcka sig själv för deras synders skull. Men om prästens synd skadar förtroendet för kyrkan där han eller hon verkar, vad gör vi då? Dels kan det handla om att värdera boten högre. Har man gjort fel ska man stå för det, inte bara i hemlighet. Det får inte verka som om Kyrkans tjänare lättare kommer undan eller slipper ställa till rätta eller be om förlåtelse. Ibland är det ju så, det är inte så roligt. 

Förlåtelse är nämligen inte glömska eller nonchalans. Förlåtelse är första steget för att kunna gå vidare, så som Herren bjuder: Gå och synda inte mer!


Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.


RSS 2.0