Fyll våra liv med lovsång!

En gång hörde jag en präst som började sin predikan med att säga ”ibland fylls mitt hjärta med lovsång” och jag har tänkt på de där orden sedan dess. Jag hör inombords hur han säger det ibland, och jag tycker det är otroligt vackert. Ibland får hans hjärta vara en plats där det ekar av lovsång.

Ibland fylls våra kyrkor av lovsång. Ibland är de tomma. Ibland fylls våra hjärtan av lovsång, ibland är de tomma och trötta.

Våra kroppar är tempel åt den helige Ande (1 Kor 6:19), säger Paulus, och hjärtat är det allra heligaste i templet, platsen för Guds varande i oss. Om hjärtat fylls av lovsång så kommer sången inte från mig själv, utan den fylls på av någon annan, av Gud. I Psaltaren står det att Herren är i sitt heliga tempel. Hans tron är i himlen (Ps 11:4), men han är också hos de som är ödmjuka. Jesus bekräftar ju detta när han säger ”saliga är de ödmjuka, de ska ärva landet. Saliga är de renhjärtade, de ska se Gud” (Matt 5:5, 8). Men innan hjärtat blir rent är det kanske tungt och trasigt, då säger psalmisten: ”ett förkrossat hjärta föraktar du inte, o Gud” (Ps 51:19).

Ibland fylls mitt hjärta av lovsång, ibland måste jag stanna upp och inte annat göra än att märka hur någon sjunger i mitt hjärta. Jag upplyfter mitt hjärta, jag låter hjärtat och lovsången som finns där få ljuda högt i mitt liv.

Idag, när jag läste tidningen, kom orden ”fyll våra liv med lovsång” till mig. Jag överrumplades av de där orden. Jag hade just inte tänkt på något särskilt, tidningen handlade om något annat, men orden fanns där – tydliga: Fyll våra liv med lovsång!

Hjärtat ska vara templets allra heligaste, i hjärtat ska Jesus fullborda sitt goda verk i oss – och lovsången, tacksägelsen, ska höras där och inget annat ljud ska låta.

Vi tackar Fadern som gjort oss värdiga, att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset (Kol 1:12), som Paulus skriver.

Tack för det du gör i mitt liv, Herre, tack för att du kan göra trasigt till helt och det som ekar tomt till en plats för lovsång. 


Början

I sin påsknattspredikan sa påven att ängeln, som säger till kvinnorna vid den tomma graven att "gå till Galileen", pekar på att vi alla får lov att återvända till vårt första möte med Jesus. Det var ju just i Galileen som Jesus träffade sina lärjungar i början.

Jag har ibland känt det behovet, att återvända - i minnet - och fundera över min vandring med Gud och var den började. Det är en lång väg och jag vet faktiskt inte vad som var första steget eller vem som egentligen tog det.

För Gud började det före världens skapelse. Gud, som i sig själv rymmer allt och hos vilken inget saknas, bar en längtan. Tänk vad fantastiskt: Gud ville skapa. Inte för att han behövde eller borde, utan bara för att ge utlopp för sin kärlek. Kärlek är ju livgivande och kreativt. Bli till, sa han, och det blir till, alltet. En början med avstamp i evigheten. En start på något magnifikt. Men redan före skapandet så hade Gud längtat.

För mig började det alltså innan jag föddes. Innan jag flätades samman hade Gud valt ut mig, och älskat mig först. Tänk om detta gäller för alla människor. Att våra liv är ett svar på en längtan. Att vi, var och en, är efterlängtade, eftersökta.

Att upptäcka detta är ju hissnande. Att vilja leva som om jag trodde detta är en pilgrimsfärd. En färd genom främmande land, hemåt. Men när upptäckte jag? När märkte jag vad jag trodde?

Den som mins sin omvändelse som omvälvande har nog nytta av att hålla fast vid det minnet när livet svajar. Men den som vände sig långsamt om, som inte kan säga när det började, för den kan det större perspektivet vara till hjälp, kanske.

Ibland tänker jag på när jag var nykristen, när jag bad första gångerna. Jag minns nog friden jag kände då. Jag minns hur jag landade i mig själv lite. Jag minns längtan jag kände, eller att få veta mer. En längtan som kanske var ett svar på att någon annan längtade efter mig. Till de minnena återvänder jag gärna i påsk.


Askonsdagens predikan

Askonsdagen har sitt ursprung i fornkyrkans liturgi. Här fick de som varit uteslutna ur kyrkans gemenskap möjlighet att vända tillbaka till församlingen och be om förlåtelse för de synder man gjort. Den tidiga biktordningen kallades därför för det andra dopet. På den tiden gjordes bikten i församlingens centrum. Den förlåtelse som vi får för allvarliga synder, sådana som helt skiljer oss från gemenskap med Gud, den kan vi se som ett återvändande till vårt dop. Förlåtelse är ju dopets frukt, varje gång vi ber Gud om förlåtelse så påminner Gud oss, som svar, om att vi är döpta. Återupptäck ditt dop, inse djupet av korsets triumf. Underbart har han skapat oss, men än mer underbart har han återlöst oss.

Den gammaltestamentliga texten idag är en bön om förlåtelse. En bön i tillit. Ord som uttrycker en längtan efter förlåtelse. Manasses bön är det botfärdiga hjärtats bön.. Låt oss be om botfärdiga hjärtan. Använd årets fastetid till att upptäcka ditt eget behöv av förlåtelse, att förlåtelse är den grund varpå ditt liv vilar. Manasse vet det. Han vet att Gud räddar de ovärdiga, att han är de botfärdigas Gud.

Paulus påminner oss om att det ibland kan vara bra att just hamna i ett läge där man känner sig bedrövad över sina synder. Lutherska teologer kallar det där för "syndanöd". När jag inser min synd, för att jag förstår vad som är rätt och vad som är fel, och sedan söker efter tröst hos Jesus. Men också misströstan kan vara ett svar från den som upptäcker sina synder. Man kan känna skam istället för skuld. Men det botfärdiga hjärtat längtar efter förlåtelse. Det botfärdiga hjärtat vet att ingen synd är så stor eller så liten att Gud inte kan förlåta. Vi får be om botfärdiga hjärtan.

Jesus talar till tvivlare i Evangeliet idag. Han talar till de som vill sätta honom på plats. Och han talar om att hans lärjungar inte behöver fasta medan han är med dem, men att det ska komma en tid då de ska fasta. Den tiden är nu. I vår tid lider kyrkan på ett mycket speciellt sätt. Martyrkyrkorna runt om i världen plågas av konflikter där religionen blir till slagträ och här hemma förstår inte alltid kyrkans egna makthavare vem som egentligen bestämmer. Några tycker om det gamla vinet bättre än det nya. Människorna älskade mörkret mer än ljuset. Men säger vi att vi själva inte har syndat så ljuger vi. Betonar vi andras synder mer än våra egna så gör vi Gud till lögnare. Prästerna är ju ålagda att be för de som avlägger bikt. I kyrkans gemenskap delar vi varandras lidande, vi bär varandras bördor - vare sig vi vill eller ej. Och Jesu kärleksverk handlar om att offra sig för andra. När vi lever i en svår tid och vi gärna vill fråga vad den eller den sysslar mer eller tror och varför alla andra inte gör rätt så kommer Kristi offer som en riktningsgivare för oss. Längtar vi själva efter förlåtelse? Eller gäller det bara för andra? Är vi redo att bära varandras bördor eller inte? Har vi själva blivit förnyande i våra tankar så att vi kan dricka det nya vinet, eller tycker vi bättre om det gamla? Har vi botfärdiga hjärtan? Längtar vi efter förlåtelse?

Låt oss be Herren att han vill ge oss hjärtan som är vända till honom. Ty ett förkrossat hjärta ska du, o Gud, inte förakta. Amen.


Predikan på Septuagesima

Hur blir det för oss? frågar Petrus.

Ni ska få sitta på 12 troner, säger Jesus.

Skönt att höra, skönt att veta. 

Hur fick Petrus tillgång till den där tronen? Ibland tänker vi att det är självklart. Klart att apostlarna, som var så nära Jesus borde sitta bra i himlen. Och i Uppenbarelseboken står det också om att den himmelska stadens mur har namn på de tolv. 

Kyrkan, apostlarnas efterföljare, har då och då gjort ett stort nummer av detta. Apostlarnas himmelska troner har nästan blivit uthuggna här på jorden. Några har tagit ut sitt goda i förtid. Kyrkan har ibland höljt sig i guld och ädelstenar, frotterat sig i siden och sammet och använt kungavärdigheten som Jesus ger alla döpta till att bidra till orättvisor och orättfärdighet. Just när kyrkan har tänkt att de där tronerna borde stå här på jorden, i palats gjorda av guld, har man kanske minst av allt förstått Jesu ord.

Varför har nye påven talat om en fattig kyrka för de fattiga? Varför vill många att kyrkan och staten ska vara åtskilda? Varför säger Skriften att kärleken till pengar är roten till allt ont?

Jo, svaret finner vi i orden "de första ska bli de sista och de sista ska bli de första". Detta underbara mystiska budskap från Jesus om att den som sår under tårar ska få skörda med jubel. Detta som Jesus ropar i bergspredikan om att de är saliga som är fattiga och ödmjuka.

Petrus satt aldrig på någon tron här i världen. Han kämpade trons goda kamp bland fattiga, sjuka och utsatta. Silver eller guld har jag inte, säger han till lama tiggare, men trons kraft, den bar han. Petrus dog martyrdöden, han spikades upp och ned på ett kors. Han sådde verkligen under tårar. Därför har han en tron att sitta på i himlen, inte en tron att skryta med, inte en tron att se ned på andra från. Nej, en tron som lyser av ödmjukhetens och fattigdomens ljus, korsets kärleksljus. 

Den som offrar sitt liv, som lämnar allt och följer Jesus, den kan lita på att det kommer att ordna sig till sist. Den som släpper det krampaktiga greppet och sitt eget liv ska bli uppfångad av änglarnas händer och bäras genom världen så att den inte stöter foten mot någon sten. Men den som försöker rycka åt sig himmelriket med våld eller som tar ut sitt goda i förväg och på andras bekostnad, måste omvända sig och öva sig i ödmjukhet. 

Låt oss be att Herren vill göra oss till ödmjuka och fattiga tjänare som tar emot från Gud allt det han har i beredskap åt oss. Amen.


Kom, du mitt ljus

När jag döptes räcktes ett stearinljus över till mig och någon sa: Ta emot detta ljus och minns att Jesus har sagt ”Jag är världens ljus, den som kommer till mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12).

Jag minns att jag stod där och upplevde hur jag hade kommit till honom som var världens ljus. Där stod jag och höll krampaktigt i mitt stearinljus, som fick vara en symbol för att det livets ljus som jag hade fått.

Det står skrivet att det ska gå upp ett ljus över dem som sitter i mörker och dödsskugga (Luk 1:79). Mitt i mörkret och i döden kan den som har öron höra hur någon ropar ”kom”. Den som kommer till mig, säger Jesus, den ska ha livets ljus. Till de som sitter i mörkret ropar Herren: Kom fram (Jes 49:9). Kom fram i ljuset!

Herren ropar: Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar! Förse er med säd, så att ni får äta! Kom och få säd utan pengar, vin och mjölk utan att betala (Jes 55). Kom och hämta kraft som du får av den Herre som är Gud, han som ger oss ljus (Ps 118:27).

Kom och följ mig, säger han som är livets ljus (Matt 19:21). Lämna allt och följ honom.

Kom alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila (Matt 11:28).

Kom, ropar Anden åt Kyrkan (Upp 22:17). Också kyrkan, som redan en gång kommit fram i ljuset, behöver ständigt träda ut ur mörkret på nytt. Dopljuset behöver tändas igen. Ständigt ropar Anden ”kom” åt oss. Åter och åter får vi komma nära ljuset. Lysas upp och ta emot. Men människorna älskade mörkret mer än ljuset (Joh 3:19) och drog sig tillbaka – bort från ljuset. Då får Herren kalla oss igen, ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Pet 2:9). Och när vi hör hur Gud ropar, då blir hans ord den lykta för vår fot (Ps 119:105) som alltid leder oss till livets ljus som han vill skänka oss.


Stanna hos oss

Vi befinner oss mellan Påskdagen och Kristi himmelsfärds dag. Mellan Herrens uppståndelse och hans uppstigande till himlen. Vad hände där och då? Vad händer här och nu?

I Markusevangeliet står det att Jesus, efter uppståndelsen, visade sig i ”annan skepnad” för två av lärjungarna medan de var på väg ut på landet (Mark 16:12). Markus syftar troligen på det som Lukas skriver mer om i sitt Evangelium. Om de två lärjungarna som vandrade från Jerusalem ut till Emmaus. De är ledsna, de har tappat hoppet. Livet har fallit i bitar. De hade svårt nog att förstå vad Jesus menade när han talade med dem om det lidande han skulle lida, han som hade tagit ett bröd och sagt att det var hans kropp, som blir utgiven – offrad – för dem och för många. Sedan förrådde Judas sin Mästare, kanske för att han tappat tron, kanske för att han ville se vad Jesus egentligen gick för. Inför lärjungarnas ögon fängslades Jesus, han som de trodde på, han som de älskade. Han fördes bort för att korsfästas. Allting rasade samman. De hade hoppats på befrielse, på försoning, på upprättelse. Men i Jesu död dog också deras hopp.

Men på väg till Emmaus slår han följe med dem. Jesus går upp jämsides med två lärjungar och frågar dem vad de talar om. De känner inte igen honom, de förväntar sig inte att han är vid liv. De berättar för honom om vad de upplevt under judarnas påsk i Jerusalem. De berättar om Jesus från Nasaret som de trodde på men som dog. Nu ryktas det om att han har uppstått, men det verkar så konstigt. Då säger Jesus till dem: ”Är ni så tröga?” Han undrar om de inte fattat att Messias skulle lida mycket för att kunna gå in i sin härlighet. Och så börjar han undervisa dem om vad som står om Messias i gamla testamentet, med början i Moseböckerna och i profetskrifterna.

När de kommit fram till Emmaus verkar Jesus vilja gå vidare, då bjuder de in honom till sig. De säger ”stanna hos oss”. Han gör så och när de delar en måltid ser de två lärjungarna när Jesus bryter brödet och då känner de äntligen egen honom, det står att ”fjäll föll från deras ögon”. Nu förstår de att han verkligen har uppstått.

Under tiden mellan uppståndelsen och Jesu upptagande i himmelen möter Jesus sina lärjungar, på ett nytt sätt. De hade sätt honom predika, bota sjuka, uppväcka döda, de hade sett honom lida och dö. I och med att de möter den uppståndne Jesus faller alla bitar på plats.

Nu förstår de vem han är. Från svag tro, som inte kunnat uträtta mycket, förs dem – av Jesus som öppnar deras ögon – till en tro som bär dem ut i världen. En tro som bär dem att förkunna, att vittna om vad Jesus verkligen gjort. Om Jesus uppstått blir allt möjligt. Om liv kan blomma ur död, om ljus kan tändas ur mörker – då blir livet – varje människas liv – värt att leva.

Och en sak till. Jesus sätter Bibeln i centrum för lärjungarna. Det står om Jesus redan i gamla testamentet, hos Mose och profeterna, menar Lukas. Vi kristna behöver bli bättre på att läsa om Jesus just i gamla testamentet, tror jag. Men, undrar vän av ordning, det står väl inte om Jesus i Moseböckerna? Det står väl inget om Jesus hos Jesaja eller hos Jeremia, eller i Psaltaren? Jo, enligt Jesus själv gör det faktiskt det. Det handlar om honom, på varje sida. Det står i Lukasevangeliet att han visade på sig själv ”överallt i skrifterna” (Luk 24:27). Överallt. Sök efter Jesus, överallt i Bibeln, inte bara i Evangelierna. 

I Bibeln är han kvar hos oss, här och nu, och i det brutna brödet. Han är kvar, vi får upptäcka honom.


Att missa målet

Idag lyssnade jag på en inspirerande föreläsning om konfirmation. Mycket var lärorikt och intressant. Jag lärde mig en del, tyckte om engagemanget och tilltalet och tyckte det hela var viktigt. Men jag reagerade på en småsak.

Föreläsaren sa att synd betyder ”att missa målet” och att det kan jämföras med att kasta pil mot en piltavla och att missa; att man har en god vilja men att man misslyckas att genomföra den.

Det kanske låter bra; att synd är att misslyckas. Men vad får ett sådant tänkande för konsekvenser?

Det är riktigt att det grekiska ordet för synd ”hamartia” betyder ”att missa målet”. Men är det vilket mål som helst det handlar om? Är det mina egna, subjektiva mål det gäller, eller är det Guds mål? Det mål han har tänkt för mitt liv? Är målet samma sak som min potentiella tillblivelse så som den jag var skapad att bli? Man kan ju tänka sig att den som skapade mig tänkte på mig på ett särskilt sätt, att det finns en idé om mig så som fullt ut utvecklad. Någon som lever i kärlek, fred och som bryr sig om andra – det är kanske målet för mitt liv, ett mål jag missar ibland. Av olika skäl.

Ibland missar jag detta, Guds mål, därför att jag lever i en begränsad värld. Min vilja kan inte autonomt verka som den vill, jag kan inte alltid skilja mellan begär och behov och så vidare. Då handlar det om misstag, jag ville väl men det blev fel. Men ibland är det ju så att jag inte vill det goda. Jag handlar aktivt och medvetat på ett dåligt sätt, ett sätt jag kanske ångrar efteråt och som jag inte är stolt över. Det var inte ett misstag, utan något annat, en synd. Misstagen kan vi inte riktigt ta ansvar för, vi kan kanske förbereda oss bättre och anstränga oss mer, men misstagen är ju misstag, vi råder inte över tillvarons alla komponenter, och ibland trasslar det till sig.

Men att blanda ihop misstag som vi råkar göra, med synder som är aktiva och medvetna, är problematiskt.

Mäster Eckhard skriver att viljan är något vi faktiskt har makt över. Även om det blir inte alltid blir som vi vill så bryr sig Gud om vår vilja. En god vilja är början till mycket gott. Att vi, av olika skäl, inte kan göra allt vi skulle vilja är en annan sak än att vi vill det vi vill. Det är inte synd att inte kunna genomföra all god vilja. Att vilja något ont och genomföra det däremot, det är problematiskt på riktigt. Sådant behöver man be om förlåtelse för och ta itu med. Det är inte först för misslyckanden vi behöver en frälsare, det är från den onda viljan och dess konsekvenser.

Men annars är det bra.


God vilja

Att göra gott är inte det samma som att vilja göra gott. Ibland gör människor gott utan att ha velat det, det bara blir bra. Ibland gör människor ont medan de själva ville något gott. Ibland gör människor inget alls, fast de vill både det ena och det andra.

Att vilja något gott är bra, det kan få goda konsekvenser. Det kan också vara bra att vilja att man skulle vilja något gott, så att säga. Men vill man verkligen något gott om man aktivt och medvetet gör något ont? Nej. Men hur ofta är det så. Det går väl inte att verkligen vilja något annat än det man aktivt och medvetet gör? Det låter som en lögn.

Men vad innebär det? Jag har skrivit två saker. Att man kan göra ond utan att vilja det. Och att man inte kan göra ont, aktivt och medvetat, om man vill gott. Det kan vara viktigt att också påminna om att det är möjligt att bli hindrad från att göra det goda på olika sätt, detta kan leda till en dominoeffekt, för de som blir hindrade från att göra gott hindrar andra i sin tur.

Tillgång till att lära känna det goda, så att vi kan vilja det, är en springande punkt i hela resonemanget. Man kan inte vilja det goda om man inte vet vad det goda är. Man kan inte älska om man inte vet vad kärlek är. För att alltså kunna vilja det goda, vilket kan leda till att man också gör det goda, behöver man lära känna vad det goda är.


Bättre framöver?

Ibland ondgör sig människor över att människor inte är tålmodiga i vår tid. Det är så många som skiljer sig, exempelvis. Och i länder med många kloster är det numera människor som går ur rätt ofta. Jag hörde att bland jesuiterna är den en frekvens på 35 procent som hoppar av.

Man kan sitta och tänka på att folk måste lära sig att hålla ut, att hålla vad de lovar, att inte bara tänka på sig själva och så vidare. Man kan bli arg och kanske tänka på att det var bättre förr.

Det fanns en skillnad på då och nu. Förr var skilsmässa förbjuden, förr fanns inte demokrati eller möjlighet att välja och pröva olika vägar. Det handlade alltid om att lyda. Lyda naturens despoti, lyda godtyckliga – ibland goda ibland dåliga ledare, i både familjen och samhället. Det gick fort och samhället, i varje fall i väster, förändrades för de flesta radikalt. Plötsligt fick var och en ett smörgårdsbord av valmöjligheter. Tillsammans med ideal om att allt är möjligt. Att allt ligger i dina händer!

Ur ett samhälle till ett annat. Förstår vi att det skett en förändring som är otrolig? Trots att vad det är att vara människa egentligen inte förändrats alls. Vissa saker kan vi fortfarande inte påverka, vissa saker måste vi bara acceptera. Andra saker kan vi förbättra och förädla. Vi behöver upptäcka vilka gåvor och gränser livet givit oss. Inte skada andra genom kortsiktighet, och inte heller oss själva genom att inte bry oss om vilka vi egentligen är.

Det finns större möjligheter att leva innerligt idag, tror jag. Inte bara lyda utan att med själ och hjärta ge sig hän. Jag tror inte att skilsmässorna kommer öka framöver. Jag tror inte folk kommer bli sämre på att hålla löften och att vara trogna sina olika kallelser. Jag tror det handlar om att människor måste få rum att finna vilka de är, så att de – hela livet – kan försöka leva som sig själva. Kringflackandet har sin tid, livslång relation har sin. Det kanske var bättre förr, men det spelar ju ingen roll, det är ju bara framtiden som är levbar.


Vem är jag?

Du är min, säger Gud till profeten Jesaja. Jag gillar de orden, ”du är min”. Det är också vad Fadern säger när Jesus döpts. ”Du är min älskade son.”

Vi tror ju att vi är våra egna. Att vi är de som ska bestämma i våra liv, att makten och härligheten tillhör oss. Ska jag tro på Gud är det för att jag tjänar något på det. Ska jag lyda någon, what’s in it for me? Ja, så har vi råd att tänka och känna i ett samhälle där vi fått lära oss att det hänger på oss och våra val. Vem vill du vara? Bestäm själv. Det är en vacker dröm. Varje människa är sitt eget universum, punkt slut. Men när vi misslyckas? När drömmarna går i kras, vad sägs då? Du får skylla dig själv. Ryck upp dig. Kämpa vidare. Oj, vilka bördor som bundits åt våra axlar.

Du är min, säger Gud. Det betyder att det finns en trygghet. Gud tar ansvar. Han vet vem jag är för han skapade mig, han vet vad jag lider av, vad jag älskar och vad jag klarar. Det vet jag inte själv alltid. Han vet också var jag är på väg. Till Jesaja säger han ”Du är min tjänare, genom dig skall jag visa min härlighet.” Genom mig, och alla människor, vill Gud visa sin härlighet. Vi är ljusen han vill tända, blommorna han vill plantera, ikonerna där hans ansiktes ljus får återspeglas.

Du är min, det är en kärleksförklaring. Gud vill att vi kommer till vår rätt. Det gör vi när hans härlighet syns genom oss, när vi låter honom lysa upp världen genom oss. När vi håller med om att vi inte är våra egna, att vi inte lever för vår egen skull.

 


Fattigdomens välsignelse?

Efter att Franciskus och Dominikus på var sitt håll startat tiggarordnar där fattigdom var en viktig aspekt av det liv de levde blev det en diskussion i kyrkan kring om det var bra eller dåligt att vara fattig. Återspeglar rikedomen Guds härlighet eller blir den till en avgud?

Jesus själv menar att det är svårt att både tjäna Gud och mammon (alltså pengarna). Men det är provocerande att begära att vi inte ska äga något eller bara något litet. Jesus är så radikal och vi klarar ju inte att leva upp till hans höga krav, tänker vi, ska vi ens försöka?

Särskilt i en värld med stora orättvisor är det svårt att hävda att koncentrerat ägande är rimligt. Men också för att kunna leva ett fredligt liv behöver vi göra oss av med världsliga bekymmer som ägodelar kan ge oss.

Jaha, så nu får man inte äga något längre? Jo det får man väl, men är det bra? Mår vi bra av att äga mycket eller kan vi dela och dela med oss mer? Ja, den som har lite kan nästan alltid dela med sig, men mammon är en herre som säger ”mycket vill ha mer”. 


En kvinna möter Jesus

Jesus och kvinnan vid Sykars brunn.

På söndag får vi i Svenska kyrkan höra texten om när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn, i Johannesevangeliets fjärde kapitel, en mycket känd text. Den brukar presenteras så; Jesus möter en kvinna. Men jag tror det är ännu viktigare att se att det är en kvinna som möter Jesus.

En utstött kvinna. Hon går för att hämta vatten mitt på dagen, när det är som varmast, för att inte behöva möta de andra kvinnorna. Hon har haft fem män, tvärtemot vad många skulle anse vara lämpligt. Hon är samarier, en sådan som judarna, de rättrogna, inte ville umgås med. Mycket tynger kanske hennes axlar. Det är nog inte en lycklig kvinna som har gått för att hämta vatten.

Men hon går efter vatten. Denna nödvändiga dryck. Vatten behöver man också när man är ledsen, utsatt och utstött. Vatten släcker törsten, ett grundläggande behov. När vi är olyckliga gör vi rätt i att möta våra grundläggande behov. Inte hitta på saker vi inte behöver för att trösta oss, inte jaga bort ångesten med ytligheter. Kvinnan går till källan, till platsen där vattnet rinner fram. Det livgivande vattnet, som släcker törst och som hon behöver för att tvätta och laga mat. Vattnet är en grundläggande trygghet för henne, trots att mycket är jobbigt, hon håller fast vid det hon kan lita på. Under svaghetens ok finns en klarsynthet, hon har urskiljningsförmåga, och hon ger inte upp. Trots sin utsatthet, sin ensamhet, går hon för att hämta vatten, för att upprätthålla livet.

Och där, vid källan, sitter någon som bjuder henne ett annat vatten, som blir ett flöde som ger evigt liv. Där sitter han, Jesus, som kan trösta, läka och upprätta. När vi söker oss till det som är grundläggande för oss, och inte förlorar fotfästet, finner vi Jesus där plötsligt. När vi börjar med de basala behoven, kan Jesus möta oss där. Inte måste vi se efter honom i himlens höjd, inte behöver vi öppna böcker med svåra ord, nej, vi behöver gå efter vatten. Vi behöver gå till källan, vi behöver börja med våra grundläggande behov.

Det är Jesus som släcker vår törst, och stillar vår hunger. Men inte bara den kroppsliga hungern, utan också vår andliga hunger, människan ska inte bara leva av bröd utan av ord som utgår ur Guds mun. Vårt behov av att veta om att vi är älskade och efterlängtade, Guds ord om kärlek och tröst, möter oss när vi kommer till källan. ”Om du visste vad Gud har att ge”, säger Jesus, ”så skulle du be mig om vatten”. Ja, om vi bara visste vad Gud har att ge åt oss, om vi bara vågade lita på att han har stora planer för våra liv. Vi har annat att tänka på, att lösa problem vi egentligen inte har. Våra grundläggande behov har vi glömt, men funnit andra. Inte förrän vi vågar göra som kvinnan vid Sykars brunn, som tar tag i vardagens nödvändigheter, och söker efter källan, så kan vi stöta ihop med Gud, med Jesus som vill bjuda oss att dricka djupa klunkar av livets vatten. 


Sanningens ande

Ett gott ord jag ofta och på många sätt återkommer till är det Jesus säger till sina lärjungar om livet efter det att han själv gått till Fadern. De förundrade lärjungarna får höra Jesus säga att den helige Ande ska komma till dem med hela sanningen, Joh 16:13.

Hela sanningen.

Bland lärjungarna, apostlarna, finns alltså hela sanningen. Liksom Gud vid en bestämd tid uppenbarade sig i Jesus Kristus så uppenbaras denna sanning, som kyrkan förvaltar, steg för steg. I lärjungarnas gemenskap talar Anden tydligt om vem Gud är och vad Gud vill. Apostlarna har fått gåvan av Jesus, det som Jesus fått av Fadern; hela sanningen.

Vad är sanning?, frågar Pilatus inför korsfästelsen av Jesus, han som säger om sig själv att han är Vägen, Sanningen och Livet. Fråga ekar genom historien och också i vår tid: vad är sanning? Vem vågar säga att hon äger sanningen, att hon känner sanningen? Ingen enskild person kan göra det, ingen ensam människa kan äga eller avgöra sanningen. Anden kommer till apostlarna när de är tillsammans. När de, fattiga och ensamma, sitter tillsammans. När de bara har varandra. Då kommer Anden och fyller dem med liv, med tro, hopp och kärlek. Med sanning. För sanningen är mycket mer än vad ord kan beskriva; sanningen är Guds väsen, Han är sanningen och har tagit sin boning i kyrkans gemenskap, i apostlarnas gemenskap. Där ryms Gud, i sitt tempel, som är en byggnad av levande stenar. Anden är kyrkans själ. Frisk luft som för kyrkan samman, undervisar med hela sanningen den skara som överlämnar sig till, och förenar sig med, Gud.

Men där vi drar oss undan från gemenskapen, och försöker äga sanningen ensam är Anden dock stympad. Där talar Anden inte rent och klart. I bästa fall kan vi gott filtrera Andens ord genom våra personliga erfarenheter men det är i apostlarnas samvaro som Anden rätt kan förstås; i kyrkans gemenskap, kyrkans förförståelse utifrån hennes början som grundad som församling av Jesus själv. Anden förenar, för oss samman, ger oss liv. Anden splittrar inte, därför ska heller inte vi splittra Anden och Andens sanning, som är en mystisk gåva till oss från Fadern. Livgivaren, som Anden kallas, visar att liv levs i gemenskap, inte i ensamhet. Bara i gemenskapen kan vi förstå vad Gud vill med oss, var och en. Vi blir personer, med en personlig gudsrelation, först när vi förenar oss med dem som gemensamt får ta emot den Ande som vägleder med hela sanningen.


Att komma till sin rätt

”Det var så vackert ute på landet. Det var sommar. Kornet stod gult, havren grön, höet var uppsatt i vålmar på de gröna ängarna…”

Så börjar sagan om den fula ankungen, som HC Andersen har skrivit. ”Det var så vackert” – fyra ord precis i början av sagan, som lika gärna kunnat avsluta den. För slutet är vackert. När den ledsna, ensamma ankungen, som tror att han är ful och annorlunda, upptäcker att han är en svan som lång ståtlig hals och vackra vita vingar.

HC Andresen, en av min barndoms viktigaste inspirationskällor, sa att sagan om en fula ankungen handlar om honom själv. Han var missförstådd och hånad, men till sist, i rätt sammanhang, kan han träda fram och likt en vacker svan får märka att han inte var den han trodde, egentligen var han vacker. Egentligen, när han kommer till sin rätt, är han en svan och inte en ful ankunge.

Kanske är det så att sagan handlar om författaren själv. Men det handlar nog också om mig, och om många andra som upplevt hur de på en plats varit missförstådda och utfrusna och på en annan plats, i rätt sammanhang fått komma till sin rätt.

Det var så vackert.


Love is in the air

Självklara saker måste sägas med jämna mellanrum.

Ibland när vi talar om kärlek verkar det som om vi menar att kärlek är den känsla vi känner när vi vill ha något. Orden ”jag älskar dig” betyder i så fall ”jag känner en bra känsla inför dig” eller ”jag vill ha dig”. Kanske också ibland ”jag vill bestämma över dig” eller ”jag vill att du ska vara sådan som jag vill att du ska”, men det är eventuellt en annan femma.

Nu gick jag fort förbi alla mellansteg, genast till avarterna av att mena kärleken vara den positiva känsla man kan känna inför en annan, ett annat. Jaha, det är ju så det verkar. Förälskelse är väl något underbart. En känsla som engagerar både kropp och tanke. I krig och kärlek är allt tillåtet, säger man ju.

Men tänk om man slutat känna, älskar man då inte längre? Tänk om känslan förändras, vad gäller då? Tänk om känslor kommer och går? Vad är kärleken?

För den som är kristen finns någon typ av svar kring vad kärlek är i påståendet i första Johannesbrevet om att ”Gud är kärlek”. Vad betyder det? Kanske i alla fall två saker. Faderns kärlek som skapar och föder, som är livets ursprung och mål, och Sonens kärlek som offrar sig för sina vänner, som ger sig själv och som tar emot livet av Fadern genom Anden.

På söndag firar Svenska kyrkan Jesu dop. Det är en fest som handlar mycket om kärlek. Jesus som bär mänsklighetens synd ner i vattnet för att dränka den. Han som vet att den gärning hela hans liv handlar om är att offra sig för någon annan, några andra, alla andra. Den kärlek som segrar när den lider, som möter hat med kärlek, synd med förståelse, lidande med läkedom, den kärleken är av ett annat slag. Den skapar och återskapar, den föder på nytt och ger nya chanser. Den säger inte bara ”det känns bra att du finns” den säger också ”jag vill ditt bästa” och ”jag vill göra vad jag kan för att du ska ha det bra”.


Om

Min profilbild

Jim Lagerlöf

Jag är född -86, äldst av sex syskon, präst, teaterapa, humorist, filosof, knäpp.

RSS 2.0